Ska man alltid berätta om sin sjukdom? Är det egentligen viktigt?

För cirka ett halvår sedan fick jag – via en brevvänsannons – kontakt med en tjej som redan i det allra första brevet berättade om att hon lider av en recssesiv sjukdom, vilken hon, i senare brev berättade innebär att hon skulle komma att behöva genomgå en organtransplantation. Underförstått: För att alls överleva. Men just det – att det var för att överleva – skrev hon inte. Det var, som sagt var, underförstått, skrivet mellan raderna, och skulle så även utläsas mellan raderna. Dolda ord, men med en så stor mening och innebörd. Ännu några brev senare, berättade hon att hon troligen inte kommer att nå dit. Hon skrev det inte så, men… Jag antar att vissa saker inte behöver sägas eller skrivas rakt ut, för att mottagaren ska förstå innebörden av orden. Precis som du, som läser det här just nu, förstår hur det kommer att sluta. Genom att ha gjort just det – läst mellan raderna – eftersom inte eller jag skriver rakt ut vad det är vi förstår; hon som drabbats, liksom jag. Och även du. 

Redan från början av kontakten var hon – trots att jag var en totalt ny bekantskap för henne – totalt öppen och ärlig med hur läget var. Hon erbjöd sig även att skicka en broschyr med information kring sin sjukdom för mer, och ökad förståelse och insikt. Jag antar att det inte bara var till mig det erbjudandet hade givits, utan även till andra, utomstående, som inte lever i – eller med – dess direkta närhet, i form av att själv vara drabbad, eller ha någon anhörig som lider av samma sak, så man sett sjukdomen i dess sanna, mörka, verklighet.

Genom alla år som jag hittills – vilket är största delen av mitt liv – har ägnat mig åt skrivande i olika former – har ett stort antal brevvänner passerat för kortare eller längre perioder av kontakt. Jag har också, ganska omgående, vid många tillfällen fått förtroendet – jag väljer att se det som ett sådant – från, för mig – och för dem, i sin relation till mig – helt främmande människor kring deras livssituation; ibland har vi fått kontakt mitt i något som pågår i den människans liv just där och då, ofta har förtroendena gällt det psykiska välbefinnandet. Eller, snarare frånvaron av välbefinnande. Ohälsa, för att tala klarspråk.

Jag har också funderat mer än en gång över hur – och varför – människor känner det direkta förtroendet för någon helt främmande att de vill – och anser sig kunna – berätta sådana saker direkt från början. Men kanske är det något i just det som gör att de känner att de vill och kan; just det att det är en helt främmande människa? Och samtidigt finns frågan om varför det är så viktigt att berätta sådant. Ibland redan från allra första meningen i det allra första brevet, till någon okänd därute någonstans. Någon som man aldrig träffat, och troligen eller aldrig någonsin kommer att träffa. Den enda kontakten är den som sker via papper och penna. Eller via dator. Jag funderar över om man skulle berätta sådant – om sin psykiska ohälsa – vid ett allra första, fysiskt möte, med en helt främmande människa? Någon som man aldrig tidigare träffat. Man går ju inte direkt fram till någon vilt främmande i kön på ICA och berättar vitt och brett om sitt mående, sina självmordstankar, sin ångest, sin depression. Och nog för att man kan få höra både det ena och det andra när folk pratar i mobilen utan att tänka sig för, så kanske det ändå – för de flesta – finns vissa spärrar över vad man berättar och inte? Man vill ju (oftast inte) att alla ska veta precis allt, utan vissa samtalsämnen är ju tillägnade den eller de som det berör, till de som står en lite närmare. Kanske inte ens den drabbades ohälsa anses beröra de närmaste, så det är därför man väljer främlingar att berätta för?

Förtroenden från människor med tillfällig eller långvarig psykisk ohälsa har jag fått en del genom åren. Oftast kan man – i skrift – prata med dem. Man kan också – vilket jag försöker undvika så långt det går – dra till med klyschor om att ”tänk på allt du har att leva för”, ”tänk på den och den”, ”du måste leva för dens och dens skull”. När man kanske egentligen borde säga att personen ska leva för sin egen skull, att man inte ska leva för någon annan, utan för sin skull, och sitt liv. Men om det inte fungerar just då, då kan det kanske kännas lättare att leva för någon annans skull. Just då. Man får – oavsett – försöka påtala det positiva som finns i den personens liv, om det så är anses vara litet och vardagligt, så är det, det som är viktigt för den personen. Här och nu, och just den där timmen i simbassängen, eller vad det än må vara, som får den personen att må bra för en stund. Och känna på hur det är att göra just det – må bra.

Att som då, för ett halvår sedan, få kontakt med någon med så tydligt fysisk sjukdom, ställde mig inför ett nytt scenario. Naturligtvis har jag – i det verkliga livet – träffat fysiskt sjuka / funktionshindrade  tidigare, och har även lite extra erfarenhet av en närståendes neurologiska handikapp, men… Nu ställdes jag inför en – för mig – ny situation. Vad ska man säga till någon – som man inte alls känner (om det nu spelar någon roll?) – vars fysiska sjukdom gått så pass långt att det någonstans redan är för sent. Man kan inte, i ett försök att trösta, kläcka ur sig att ”Men tänk på din sambo! Om du inte orkar leva för din skull just nu, så försök leva för hans skull!” Det finns nog inte så mycket – om ens något? – annat den här personen vill än att göra just det – leva.  För sin skull. För sin sambos. För andra människor. Och mycket annat. Jag vet faktiskt inte vad man ska säga. Jag vet inte vad man kan säga. Och jag vet inte vad man bör säga.

Av Maria Sågå 30 mar 2015 17:30