Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Alcazar, Foto: Mikael Björnfot

Fler bilder

Alcazar, Foto: Mikael Björnfot

Kristina från Duvemåla, Maria Ylipää Foto: Mats Bäcker

Kristina från Duvemåla, Robert Noack och Oskar Nilsson Foto:Mats Bäcker

På scenen i Göteborg

Gillar man musikaler och disco så bör man snarast sätta sig på första bästa flyg eller tåg ner till Göteborg, för det är nämligen där man just nu har möjlighet att ta del av två fina föreställningar av sinsemellan olika slag.

Göteborgsoperan (www.opera.se) – denna kulturscen som är en av landets allra bästa – har sedan oktober förra året gett succémusikalen ”Kristina från Duvemåla” av Björn Ulvaeus, Benny Andersson samt regissören Lars Rudolfsson, baserat på Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Jag såg urpremiären för snart 20 år sedan i Malmö och slogs då av de utmärkta artistframförandena och de låtar – och för all del även artister – som med rekordfart tranformerades till svenska klassiker som ”Guldet blev till sand”, framförd av Peter Jöback, och ”Du måste finnas”, framförd av Helen Sjöholm. Det var med andra ord en recensent som hade höga förväntningar på den delvis omgjorda version som allra först sattes upp på Svenska Teatern i Helsingfors 2012. Musikalen har sedan den sist gick upp på ett kusligt sätt blivit mer aktuell än någonsin med tanke på flyktingströmmarna ute i världen. På 1800-talet var det visserligen inte krig som drev iväg hundratusentals människor från Sverige till USA utan missväxt och fattigdom men då som nu gav man sig iväg med förhoppningar om ett nytt, tryggt liv för sig och de sina. Vi som läst Mobergs böcker vet att detta, för många, inte blev det lättaste. Umbärandena var många och stora. Uruppförandet gav många artister ett publikt genombrott men faktum är att jag inte saknar dessa. De nya musikalartisterna, många med sin hemvist i Finland, skänker musikalen en ny flair och intonation som bara förstärker känslorna på scen. Jag tycker mycket om huvudrollsinnehavarna. Birthe Wingren, som den näbbiga Ulrika, spelar trovärdigt med både värme, fingertoppskänsla och kärlek. Hennes finlandssvenska brytning kan kanske för många som har erfarenhet av tidigare ”förlagor” tyckas ovan men jag tycker snarare att den ger karaktären än mer liv. Maria Ylipää som Kristina och Robert Noack som Karl Oscar är båda mycket samspelta och fina på scenen och de är tillsammans med Wingren några av de mest lysande artisterna. Produktionen har heller inte snålat på vare sig kostymer eller scenografi som imponerar stort. Musikalen går fram till och med mitten av maj, innan den till hösten sätts upp i Stockholm. Vill ni se den på den fina Göteborgsoperan s gäller det att boka dina biljetter nu.

Det svenska discofenomenet Alcazar har länge lockat svenskar och andra upp på dansgolven och även ställt upp i olika konstellationer i Melodifestivalen med oförglömliga hits som ”Stay the night” – troligen deras bästa låt – och ”Not a sinner, nor a saint”. Under våren går Alcazars show ”Disco Defenders” på Rondo (www.liseberg.se) och det är en tillställning man bara inte får missa. Det är många saker jag gillar med showen. Den rusiga glädjen som bandmedlemmarna ger publiken är oemotståndlig och det är föredömligt att de istället för att lansera tråkiga mellansnack (några finns dock) satsar på att underhålla publiken och spela sina hits. Det är just detta publiken har letat sig hit för. Mitt första minne av bandet var när de ännu inte hade slagit i Sverige och deras skivbolag desperat ringde och ville få oss musikrecensenter att skriva om gruppen. Jag fick en tidig intervju med dem, på den tiden då den imposanta Annika-Fiore var en av grundmedlemmarna. Jag saknar hennes närvaro och tycker hon borde ha fått vara kvar i bandet. Showen som sådan är imponerande och tar bitvis andan ur en som i öppningsscenen då bandet kommer ner från taket i – vad annars – en discokula och landar på scengolvet och showen är i full gång. Hitsen radas upp en efter en, men jag saknar vissa, som exempelvis den Pet Shop Boys skrivna ”Love life” som de gör riktigt bra på skiva och som hade vart underbar på scen. Det enda som jag tycker var mindre bra och tid som istället hade kunnat användas för fler av deras hits, t.ex. någon av deras ”hidden tracks” på sina album, var när de envisas med att ”ALLT är disco” och försöker discofiera ett flertal musikgenrer, inte så där genomtänkt kan jag tycka. Men allt är förlåtet när de gör sista numret före extra numret ”Crying at the Discoteque” som var den låt som öppnade dörrarna till Europa och som gav gruppen den kultstatus den har idag. Gå och se showen nu! Gör det hela till en dunderhelg, gå på såväl musikal som discoshow!

Mikael Björnfot 04 mar 2015 14:40