Köpenhamn, Vilks och samhällsdebatten

Det går att erkänna möjligheten​ ​för kontroversiella personer som Lars Vilks att uttrycka sig utan att för den delen förminska det problematiska med hans verk eller de sammanhang han rör sig i.

I dessa tider av förhöjt tonläge så leder den polaritet som skulle kunna leda till debatt mer ofta än sällan till pajkastning. De antirasistiska sammanhang jag är en del av är en sida av två av dessa samhällets motpoler. Det rasistiska sammanhangen är den andra. Underdiskussionen om Vilks tar ofta bort fokus från hatet, våldet och offren och placeras istället på en person som är en liten bit av ett stort samhällspussel.

De senaste dagarnas debatt kring skotten i Köpenhamn och medias, visserligen förståeliga, fokus på Vilks har resulterat i ett rätt snurrigt klimat där erkännandet av principer som yttrandefrihet implicit ibland som förminskande av de rasistiska strömningar som älskar att utsuga samhällsdebatten på innehåll. Vilks är visserligen en av flera personer som blivit en symbol i islamofobiska kretsar för att hans ställningstaganden och konst uppfattas som att tjäna islamofobiska syften. Denna utsugning är inte förunnad endast honom. De använder sig gärna av antirasistiska ex­muslimers argument just för att de är före detta muslimer och av HBTQ­komikers skämt för att komikern i fråga råkar skämta om något de hatar.

En kan ha åsikter kring Vilks verk och de sammanhang han medvetet sätter sig i; det har även jag. Det är dessvärre sekundärt vad jag tycker om Vilks och hans verk när principen om yttrandefrihet diskuteras. Eventuell kritik av verken likt det som producerats innefattas av denna princip. Den enskilda personen blir i det här fallet förhållandevis irrelevant även om man finner honom löjlig.

Det problematiska med kultur​ ​som kan bidra till negativa stereotyper och attityder ska med andra ord inte förminskas. Det går inte att påstå att rondellhundar, skämt och annan kultur inte "färgar av sig" på resten av samhället utan att det skulle bli rent nonsens. Ingenting som uttrycks existerar i ett vakuum. Å andra sidan är ett erkännande av möjligheten för människor att uttrycka dessa saker fullt möjligt utan förminska de negativa effekterna av dem. Ett skämt kan vara rasistiskt och borde kanske på ett rent etiskt plan existera ensamt i ett vakuum, men det gör inte det. Det finns här ute i det sammanhang vi kallar "samhället" precis som allt annat bra och dåligt vi människor producerar.

Det bästa sättet att synliggöra och motverka de negativa effekterna av kultur är genom diskussion i det öppna samhället. En åsikt som påverkar samhället men som få känner till är svår att identifiera. Därför kan man som antirasist erkänna möjligheten till yttrandefrihet för rasistiska attityder på samma gång man kritiserar desamma. Även om idéerna som uttrycks lever i motsatsförhållande behöver inte principen om yttrandefrihet leva i motsatsförhållande med antirasistiska idéer. Tvärtom; antirasism är en reaktion på ett beteende som varit norm i stora delar av samhället. Utan yttrandefriheten hade antirasismen inte funnits.

Det är lätt att i denna virvelvind bemöta rasismen slentrianmässigt, något jag mer än en gång fallit offer för. Ibland för att kritiken förtjänat det, ibland för att jag är trött och hellre vill göra något annat än att bemöta rasism. Mitt bemötande har dessvärre i vissa fall fått mig att missa delar av helhetsbilden; det i sig är inte ett argument mot eller för antirasismen. För att varken jag eller någon annan negerar dess viktiga principer. Men det får en ju att undra hur många antirasister jag felaktigt stämplat som rasister?

Med det sagt finns det bevisligen fortfarande grupperingar och individer som finner den antirasistiska kritiken obekväm. De personer som är besatta av att åberopa just en enskild konstnärs yttrandefrihet är inte sällan samma personer som är övertygade om att en människas ursprung automatiskt leder till urskillningslöst våld.

Förhoppningsvis ska jag inte urskillningslöst göra samma tankefel som dem och generalisera bort argument endast för att de skulle kunna uppfattas på ett visst sätt, och förhoppningsvis skall mer utrymme i framtiden ges åt andra människor än just Lars Vilks.

Av Johan T-Katiska 27 feb 2015 18:28