Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Mord som underhållning

Jag funderar över hur civiliserade, vänliga, arbetande människor fungerar, de hundratusental som väljer blodiga mordhistorier som kvällslektyr.

Detektivromanerna säljer mera än någonsin i historien och deras författare, ett stort antal svenska, är intressanta nog för SVT att göra reportage och programinslag om. Med åskådliggjorda fejkade, blödande lik liggande på grusgången utanför en lagom spöklik villafastighet.

Denna läsekrets, som dagtid ojar sig över ond islamistisk verksamhet baserad på mord och sprängning av just vi, de kristna medlemmarna av läsekretsen med dess förmåga att glömma blod och köttslamsor och raserade hem i Islamska Statens regi. Och på kvällen öppnar man en riktigt blodig deckare och navigerar mellan sveiken kärlek och blodpölar.

Det mördas friskt i Ystad, blodet skvätter i Fjällbacka, i Stockholm mördar Lapidus skummisar och tvivelaktiga medmänniskor. Maria Lang satte skräck i Norberg för några decennier sedan, medan Stieg Trenter höll mördandet på lagom nivå i Stockholms City och runt Kungstornen.

Jag tvivlar inte på att man kan finna vissa litterära kvaliteter i dessa alster - hundratusenden kan inte ha fel.

Jag känner bara skam över att våra bortglömda klassiker, en gruva av vetande till vilkens litterära nivåer en deckarförfattare aldrig når:
Birger Sjöberg med Kvartetten som sprängdes, Hemingway: Över vägen in bland träden, Dostojevski: Brott och straff, våra arbetareförfattare av vilka jag håller Jan Fridegård högst. De jag nämnt här berättas på ett äldre språk men realistiska skildringar av tiden före vår välfärdstid skadar ingen.

Våra tidsankare är vidare Strindberg, Verner von Heidemstam, Erik Axel Karlfeldt, tidigt 1900-tal. Lättare och modernare språk finns hos Tranströmer och prof. Lars Gustafsson.