Liten dagboksanteckning

Vilken gryta full av ord som blir till ett fasligt skrivarkladderi, eller kanske skrivarkludderi. Jag vet inte om tankarna blir mer välbalanserade efter att ha skrivit eller om de blir mer utfladdrande och svåra att fånga. Jag skulle behöva fångas i mina tankar, engagerad i mina utsvävningar i tid och rum, och utmanad i mina knasiga och ibland orealistiska funderingar. Efter att ha läst Eben Alexanders bok (Till himlen och tillbaka) vet jag inte längre om knasigheten och begränsningen bara finns här och nu. I den värld vi lever i finns allt detta. Det som jag så ofta har känt som en frustration. Tiden är trög, och mina tankar är långt före mina steg som fastnat i leran och får gummistövlarna att kippa efter syre. När jag mentalt är framme i nästa scen av mitt liv hasar sig tiden sakta fram, vilket gör att jag nästan hunnit tröttna innan sekunderna hunnit ikapp mig. Fast det gör de aldrig. Hinner ikapp mig. Det må vara att jag ibland fastnar i ett ekorrhjul som i bästa fall får mig ur monotonin när huvudet är uppochner, och yrseln får mig att tappa fästet, men allt för ofta är skådespelet redan färdigt i min tanke när väl andhämtningen stannar upp.

Kärlek beskriver Alexander som det ultimata i livet. Det som får oss att växa som personer i väntan på den befrielse som kommer därefter. Kärleken som finns på andra sidan finns det inte ord att beskriva, vilket är min erfarenhet av anledningen till att vi är här. Växa, och lära oss att vara sårbara utan att tappa tron på oss själva. Våga vara sårbara, för i sårbarheten finner vi vår innersta kärna, och den som visar oss vad vi behöver och är ämnade för. När vi öppnar oss för en annan individ och visar att jag varken är mer eller mindre än detta, så har vi en möjlighet att få se den människans innersta kärna. Det är inte farligt att visa upp vårt innersta, så länge inte någon annan utnyttjar den fina möjligheten man blivit given. Det behövs bara en gång för någon som blivit sårad stänger sin vackra dörr, och lämnar själens innersta och mest rena slöja att ensamt få fladdra vidare i kärlekens monolog. En monolog som på vara trygg, men som inte genererar annat än nya rädslor, och ett för stort ego.

Kärleken till allt levande är den svåra basen för vidare utveckling. Jag önskar jag var där, och jag önskar jag kunde få behålla känslan av frid inom mig när den tittar förbi, men den jordiska gravitationen får det som är lätt och simpelt att flyga vidare innan den når den kalla och hårda ytan som på ett brutalt sätt får oss att inse att vi är här utav en anledning.

”Frigör de tunga kedjorna som fjättrar oss vid den linjära tidens varande
och blås sakta liv i den fina vindil som i kärlekens tecken tar med oss
på resan som i evighet får oss att känna tacksamhet och glädje
över det lilla som inte är självklart,
men som vi kan påverka och ge näring
så det kan växa till ringar på det eviga vattnet.”
 

Av Birgitta Stiefler 13 feb 2015 18:13