Utan December - överenskommelsen regeras Sverige bättre

Vi har redan närmat oss den punkt när riksdagsledamöter hemma i valkretsen och i sin partiorganisation fått svårt att förklara för sina väljare varför partiet inte levererar en offensiv invandringspolitik.

Det blev inget nyval, istället kom S/MP-Alliansens decemberöverenskommelse. Det hade funnits bättre utvägar.

Bäst hade varit att tillämpa den tradition som gällt under hela efterkrigstiden. Nämligen att regeringsbildaren söker stöd i sakfrågor hos oppositionen som i utbyte släpper fram regeringen. Men det blev en överenskommelse om beslutsprocessen kring budgeten. Den har – med rätta – kritiserats mycket hårt. Överenskommelsen är en av sex partier kollaborationsteknisk nödlösning inom vilken oppositionen vinklippt sig själv.

Med överenskommenlsen styrs beslutsprocessens med följande skrivning: ”Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren. Om det finns en risk för att förslaget annars skulle falla avstår övriga partier som står bakom denna överenskommelse från att delta i omröstningen. Detsamma gäller även vid beslut om ändringsbudget och vårproposition (inklusive riktlinjer för den ekonomiska politiken).”

Decemberöverenskommelsens verkningar är så genomgripande att om vi haft en konstitutionsdomstol av exempelvis tysk modell hade de kunnat prövats.

Budgetbesluten kommer, nu som förr, ha indirekta kopplingar till invandringsfrågorna. S/MP kommer att stoppa in mer än vad som är brukligt i budgetens rambeslut. I nästa steg kokar det ner till motstridiga tolkningar om vilka migrationsrelaterade (och andra) poster som ska inrymmas i Decemberöverenskommelsen. Det kommer att öka pressen på riskdagsledamöternas personliga lojalitet, övertygelse och samhälleliga ansvarstagande. Ty även om S/MP och Alliansen har samma humana ingångsvärden för migrationspolitiken gör de olika ideologiska vägval när det gäller kostnads- och intäktsrelaterade åtgärder för en tillväxtbefrämjande arbets- och bostadsmarknad. Alliansens riksdagsledamöter kan uppmanas att rösta mot sin egen övertygelse.

Taktik motverkar idéutveckling
Vi är i ett läge när taktik går före idé. Men idag borde partierna istället åtgärda den avsaknad av human, rättssäker och effektiv migrations- och integrataionspolitik som ledde fram till dagens baklåsta läge.

Strategin att ignorera Sverigedemokraterans existens i Riksdagen har kommit till vägs ände. Sverigedemokraterans utpressningsposition kan elimineras utan eftergifter mot just SD.

Trots att Allianspartierna ännu inte har någon utmejslad invandrarpolitik måste de nu ta sig an Sverigedemokraternas ståndpunkter. Lämpligast är att granska och bemöta SDs motionsförslag. I många fall strider deras förslag mot internationella konventioner och svensk grundlag.

SD föreslår bl a införandet av spartanska fängelser för utländska medborgare, åldersbestämning av immigranter, invandringssystem enligt ett poängsystem, avskaffandet av tolkservice för invandrare vid myndighetskontakter, registrering av intagnas ursprungsnationalitet och invandrarbakgrund, förbud för polisen att verka för ökad rekrytering av minoriteter eller visst kön, till förbud mot dubbelt medborgarskap. För att beviljas svenskt medborgarskap ska den sökande vidare bedömas bli en tillgång för Sverige. Vidare förekommer ett antal förslag om ökade krav på icke europeiska asylsökande. En motionär vill stoppa den etniska diskrimineringen av svenska medborgare på arbetsmarknaden (sic!).

De där SD-försalgen borde naturligtvis Allianspartierna långt tidigare argumentera emot i det offentliga samtalet. Frågan måste ställas: Är det principen att stänga SD utanför som allenast som styr? Eller räds de att framstå som att stå alltför nära? Eller underskattar de sina väljarnas förmåga att se skillnaderna?

Demokrati bygger på tillit
I förlängningen spelar Allianspartierna ett högt spel med väljarnas tillit för demokratin som insats. Vi har redan närmat oss den punkt när riksdagsledamöter hemma i valkretsen och i sin partiorganisation fått svårt att förklara för sina väljare varför partiet inte levererar en offensiv invandringspolitik.

Inte ens i budgetomröstningarna kan riksdagsledamöterna tvingas att rösta på ett visst sätt. Den rätten äger de själva som våra folkvalda. För dem handlar det om att följa partigruppen eller – i övertygande och avgörande fall – ducka för partipiskan (med risk för att inte bli nominerad till riksdagen vid nästa val).

Det Alliansparti som självständigt presenterara en human, rättssäker och effektiv indvandrarpolitik för Sverige och som röstar för sitt budgetförslag får väljarnas stöd i nästa val. Ett sådant initiativ innebär att hoppa av decemberöverenskommelsen till gagn för sakpolitiken. Decemberuppgörelsen (DÖ) är ingen bra och långsiktig grund får någon regering.