Följaktligen ger jag inte romska tiggare några pengar

Det vimlar av tiggare i Göteborg. Som i alla svenska städer. Och i andra europeiska länder. På gator, utanför affärer, i köpcentrum, på spårvagnar, vid pressbyråkiosker. Överallt sitter dessa illa klädda, tärda, lidande romska tiggare med sna pappersmuggar, i vilka vi välnärda svenskar förväntas lägga några kronor för att lätta våra tyngda samveten. För att vi, vi har det oförskämt bra och deras liv lär vara miserabla enligt massmedia.

Romer är ett utanförfolk. Utanför den svenska normaliteten, utanför det svenska samhället sedan sjuttonhundratalet. Och utanför alla andra samhällen också. Det diskuteras om orsak och verkan. Vill romerna vara utanför? Vill de ha kvar sin gruppgemenskap, sina livsformer? Vägrar romer låta sig korrumperas, rätta in sig i leden, jobba åtta timmar om dan och se fram mot semestern? Vill de inte leva vanliga svenssonliv, utbilda sig, skaffa jobb, ta sig in i samhället? Föredrar de att spela dragspel och fiol, och emellanåt hungra och tigga? Vara fria och utanför normerna... men parasitera på majoritetsbefolkningen?

Eller beror utanförskapet på utstötthet, på vår misstänksamhet mot det främmande och okända, mot mörk hy, svart hår, mot svartmuskigheten? Beror utanförskapet på vår ovilja att ta in dem i svenskheten, i välfärden och tryggheten och betrakta dem som bröder och systrar?

Det finns en annan utanförgrupp, ett annat folk utan hemland som funnits i landet lika länge som romer: judar. De tigger inte, snarare har judar intagit ledande positioner i det svenska samhället. Och i andra samhällen. De har lyckats klättra i hierarkierna trots utanförskapet, trots att de vill ha kvar sin gemenskap, trots svarmuskigheten och trots vår misstänksamhet mot det främmande.

Som representant för majoritetssamhället, en svensson som sålt sin själ för att kunna leva ett svenssonliv - som rättat in sig i ledet och sett fram emot fikarasternas kanelbullar, och helgernas ledigheter - tycker jag att det har kostat mig för mycket. Jag har insett att jag inte kan ligga andra till last, att jag måste försörja mig själv för att inte bli ringaktad och utstött. Jag har anpassat mig, utbidat mig och jobbat. Och livet har gjort mig cynisk. Varför skall jag inte ställa samma krav på andra som jag ställer på mig själv, och på mina bröder och systrar?

Jag har ingen lust att försörja sådana som inte vill rätta sig efter de villkor som gäller. Jag kan inte heller sympatisera med att en folkgrupp sätter detta traffickingtiggeri i system.

Följaktligen ger jag inte dessa romska tiggare några pengar.

Av Jan Wiberg 17 okt 2014 21:00