Tro på dig själv som medmänniska!

Jag förstår inte ordet validering. Eller rättare sagt jag trodde jag förstod det, men när de på veckans utbildning använde det som ett ord för bekräftelse på en känsla blev jag lite förvirrad. För mig är det en akademisk term för mätning av något. Man validerar ett påstående, typ, men här handlade det om att bekräfta en känsla. Det finns en kvinna i USA som heter Naomi Feil som kommit fram med detta nya, och det handlar om att i sak bekräfta en person på olika sätt exempelvis verbalt, känslomässigt och närvara i en känsla. Detta är något som jag gör varje dag i mitt arbete, och som för mig är ”prio ett”. Varför kom inte jag på det ordets betydelse? Det är det jag menar med bemötande: att möta en annan medmänniska på dens nivå för att kunna åstadkomma det jag önskar i terapeutiskt syfte.

För att nå in till en människa måste jag hitta den personens nyckel. Det är inte alltid så lätt, och ibland kan man gå bet helt och hållet, men genom att hitta personens blick, andning, fokusera på varandet i maggropen och kommunicera på den människans villkor kan jag hitta kärnan. Genom att finna denna gemensamma nämnare kan jag genom tillit och medmänsklighet hitta vägar så att människan kan nyorientera sig. Genom min utbildning och kompetens kan jag fånga kärnan och hjälpa den människan till en ny väg: kanske ett nytt accepterande, kanske en ny insikt och förhoppningsvis en glädje i stunden som inte behöver vara fy skam. Det är i den neutrala stunden som något nytt föds.

Jag svamlar på som om jag tillhörde den filosofiska instutitionen, men det gör jag inte eftersom jag önskar att detta ska vara något som är implementerat i den dagliga vården. Inget svammel som ingen förstår sig på, för jag tror att detta är något som är det naturliga varandet hos oss människor. Jag tror att vi av naturen är vaksamma på vår omgivning och dennes välmående. Jag tror att vi vill våra medmänniskor väl, och jag tror att vi är födda till att tro gott om alla. I det samhälle vi befinner oss i värderas egot högre än medmänsklighet, vilket inte betyder att jag är vänsterpartist. Jag tror på ”the universal law” som inte handlar om religion eller kultur. Vi ska bara hitta tillbaka till det essentiella, vilket inte är så lätt, men det handlar om att stanna upp, tro på sig själv som medmänniska och tro på de som finns omkring oss.

Hallelujamoment hade kanske Kirshti i Idol sagt, men det gör inte jag. Jag önskar bara att vi hittar tillbaka till det som en gång var, för då handlar det inte om nya validitetsteorier utan om sunt förnuft! 

Av Birgitta Stiefler 11 okt 2014 11:06