Det löjeväckande svenska världssamvetet

Det finns lidande. En massa jävelskap kan drabba människor. Man kan bli nedslagen, vara utan pengar, hamna i ödemarker, bli ensam, törsta, hungra och kroppen kan värka. Det finns en massa jävelskap man kan råka ut för. Och det är klart att man är tacksam för hjälp om sådan finns att tillgå. Men man är ändå utlämnad åt sig själv, åt sina överlevnadsinstinkter och sin förmåga att tackla stituationer. Sånt är livet och sånt har livet varit i alla tider. Vi är alla dödliga och vi skall alla dö. Ingen kommer ifrån sin inkarnation utan märken, utan skeenden som man inte haft kontroll över, utan att utsättas för biologiska processer. Eller påverkan av karma. Lagen om orsak och verkan, lagen om bäddningens förhållande till liggandet.

Ett liv utan lidande existerar inte. Och fan vet om det vore önskvärt. Det som inte dödar mig gör mig starkare. Motgångar härdar en och och att kämpa mot svårigheter är utvecklande.

Man kan uppleva att dessa välnärda svenskars frossande i lidande och engagemang i utsatthet, löjeväckande. Svenskar, som levat sina liv i trygghet och välstånd, blivit omhändertagna och överbeskyddade sedan barnsben, verkar ha sett lidandet endast utifrån. De verkar sitta inomhus, ha det varmt och skönt, ha mat på bordet. När de ser stormen pågå utanför, förfasar de sig, tänker att det kallt, blåsigt, hemskt att vara ute en sådan väder. Som om denna befolkning som får sina påfrestningar på gym och sina engagemang genom media, inte har insett att man kan ta på sig världens lidande, inte har fattat hur vitaliserad, hur skärpt man blir av att trotsa stormen, att det kan vara njutbart att känna blåst och regn piska kroppen.

Svenskar engagenmang i andras lidande har något parasitärt över sig. Som om man själv, tom på känslor, längtar efter engagemang. Att känna med andra människor, förstå dem, leva med i deras lidande, ömma för dem, blöda med dem. Delta i deras kamp mot orättvisor och förtryck, mot rasism och slaveri. Att genom andra människors utsatthet få en mening i sin egen bekväma tillvaro och ursäktiga sin mjäkiga moral och bekväma liv. Och genom andras lidande få bekräftat att man är en tänkande och kännande individ. Att man inte bara tänker på materiella ting, inte bara på sig själv, man reagerar även mot orättvisor och förtyck, tar ställning för det goda och för allas lika värde.

Men den välfärd dessa trygga svenskar åtnjuter i världens lyckligaste land, förändrar klimatet, utrotar djur, smutsar ner. Och skapar en människa som får sina uppfattningar, sitt engagemang i livet, sin förståelse av världen genom media. Det är synd att vår välfärd föröder världen, att igelkottar, elefanter och noshörningar försvinner men vi är engagerade i deras sak. För vi vill vara goda fast vi är rika.
 

Av Jan Wiberg 11 okt 2014 14:31