Bullbak och funderingar på livet som sjuksköterska

I dag är det fredag och det måste firas så jag har bestämt mig för att jag ska baka även om jag numera inte är den stora bullmamman. Jag står i mitt lilla 50-talskök, vid min lika lilla arbetsyta, där jag precis får plats med en halv utkavlad deg. Shakira låter från den lilla radion, mjölet är överallt där det inte ska vara och min rumpa vickar i takt med musiken medan jag knådar och kavlar ut den mjuka och följsamma klumpen. Ute är det soldis och 17 grader denna oktober när sommaren vägrar lämna sitt grepp även om bladen numera skimrar i alla guldfärger som dansar över i rött.

Det är en bra dag, och jag njuter av att vara ledig från arbetet och all den frustration som jag tyvärr allt oftare känner. Medan jag sköljer av mina händer från allt smör jag kletat ut på degen funderar jag över hur mitt arbete har förändrats över åren. I början var jag delaktig i vården av patienterna, och jag kände stor tillfredsställelse i att fördjupa mig i kommunikation och bemötande. Det är mötet med andra människor som alltid fängslat mig, och jag känner en stor arbetsglädje när jag kan hjälpa någon på grund av min kunskap.

Nu är det brist på sjuksköterskor, och jag hör i korridorerna på jobbet hur man nu ska börja använda undersköterskor för att utföra delar av mitt arbete. Jag ryser när jag skjutsar in den första plåten väljästa bullar i ugnen och sätter mig på golvet bredvid ugnen och väntar. Vad hände med det arbete jag brann för? Nu sitter jag vid min datorn 95% av tiden för att kvalitetssäkra, så att allt är dokumenterat i fall nu någon anhörig skulle få för sig att anmäla något eller någon. Jag ska skriva sidor upp och ner om begränsningsåtgärder som sedan ska föras in i det datoriserade dokumentationssystemet. Alla patienter ska själva ge sitt medgivande till dessa begränsningsåtgärder. Det kan vara sänggrindar, sänglarm eller kanske låsta medicinsskåp. Med tanke på att många av mina patieneter lider av kognitiv svikt finns det inte en chans att de själva kan ge sitt medgivande. För att arbetsgivaren ska få detta ändå, har man definierat medgivandet så att man har helgarderat sig. Jag håller nästan på att glömma plåten i ugnen när tankarna snurrar, men hinner få ut dem innan de blivit för mörka i skinnet. Nästa plåt skjuts in och min lilla radio gör vad den kan för att få mig på bättre tankar med en en gammal dänga från 80-talet.

På eftermiddagarna brukar jag smita bort från kontoret, och gå ut på avdelningarna för att tigga en kopp kaffe och prata med personal och patienter. Då när jag sitter och pratar med Signe som är över 90 år, och hon berättar om sina föräldrar som snart kommer tar jag hennes hand och följer med henne i tanken. Hela hennes rynkiga ansikte lyser upp och de pliriga ögonen ser så finurliga ut när hon berättar om busstreck från sin barndom. Det är lite hemskt att jag ska behöva smita iväg för att göra det jag är utbildad för.

När den sista plåten är uttagen och en ljuv kanelbulledoft spridit sig i min lilla lägenhet tänker jag på att vi behöver lite mer civilkurage i sjukvården. Vi behöver stå upp för det vi är bra på, nämligen att vårda. Istället för att ge undersköterskor extra befogenheter kan arbetsgivaren anställa sekreterare som kan dokumentera, och låt istället oss sjuksköterskor göra det vi fått en fil kand i, nämligen omvårdnad.

Dagen övergår i en stilla och varm sensommarkväll, och jag sitter på min balkong och äter goda kanelbullar gjorda ur musik och kärlek. 

Av Birgitta Stiefler 07 okt 2014 19:28