Livet är en schlager
Manus: Jonas Gardell
Cirkus, Stockholm
Att föra över en handling från film till teaterscen är inte gjort i en handvändning. Samtidigt som man vill behålla igenkänningsfaktorn från filmen är det viktigt, och nödvändigt, att förhålla sig till förlagan, tillföra något nytt och ge den ett eget liv. Filmen Livet är en schlager, med manus av Jonas Gardell, kom 2001 och är en berättelse om småbarnsmamman och den personliga assistenten Mona Berglund från Skarpnäck, som driven av sitt stora schlagerintresse rycks med och gör något hon kanske inte borde ha gjort. Den gången såg vi Helena Bergström i rollen som Mona Berglund och Björn Kjellman som brodern Candy Darling. Nu, tretton år senare, är det dags för musikalversionen med musik av Fredrik Kempe och med Helen Sjöholm och Peter Jöback i huvudrollerna. För den som känner till filmversionen är igenkänningsfaktorn mycket hög.
Musikalen följer filmen väl men det är ändå inte fråga om ett kopierande. Även om värmen från filmen är bibehållen, handlingen är densamma och replikerna nästan identiska med filmversionens, har musikalversionen av Livet är en schlager en egen själ, ett eget liv. Påtagligt märks detta exempelvis i rollkaraktären Bosse, Monas make, som här i komikern Johan Glans gestalt fått ett större utrymme och en tydligare komisk karaktär. Mer subtilt märks skillnaden i de medverkandes agerande och det sätt sångnumren framförs på. Det dröjer inte heller speciellt länge förrän man slutat jämföra Helen Sjöholm och Peter Jöback med Helena Bergström och Björn Kjellman. Sjöholm och Jöback står på egna ben och gör det bra.
När jag ser föreställningen på Cirkus har jag på bänken bakom mig riktiga schlagerfantaster som gläds åt alla schlagerreferenser. Man behöver emellertid inte vara speciellt intresserad av schlager för att uppskatta handlingen. Det är en historia som handlar om så mycket mer, om drömmar och om hopp, om att vara rädda om varandra och om att våra liv är värda att leva.
Av Mikael Björnfot 30 sep 2014 12:01 |