Vilken underbar dag

Vilken underbar dag. Lund visar sig från sin absolut bästa sida, och efter gårdagens heldagsundervisning i Kristianstad med efterföljande nattarbete kände jag mig rätt så mör i morse när jag efter 26 timmars hålligång landade och hade en dejt med min kudde. Nattarbete är inte min starka sida och efter några tappra försök till djupsömn såg jag mig besegrad, och gick upp i ett sömndrycket tillstånd. Sommarens sista försök görs denna dag, och jag vill under inga omständigheter missa värmen, så jag tar på mig en sommarklänning, stoppar ner en bok, en banan och en flaska vatten och beger mig till Stadsparken där jag borrar ner näsan i det nyklippta gräset, sluter mina ögon och magasinerar doften till nästa vår. Jag lyssnar på band som repeterar inför morgondagens Kulturnatten, och det är en härlig stämning av förväntan i den stad jag älskar.

Son, variant yngre, hör av sig och vi bestämmer träff på Stortorget där han får en Sprite och jag ett glas rött. Vi uppdaterar varandra på veckans händelser eftersom han är hos sin pappa denna veckan, och jag får höra om prov, resultat och planer inför den stundande helgen med kompisar. Vi har en fin stund och lämnar varandra på cyklar som går och motsatta håll. Sömnbristen motas bort, och väl hemma funderar jag på de skal vi alla bär på, för att skydda oss själva mot alldeles för mycket själsliga sår. Är vi medvetna om de skal vi har, och hur gör vi för att bli av med dem? Finns det överhuvudtaget en vilja?

Jag funderar på en text jag läste där kvinnan kände en stark frustration över att mannen som hon var intresserad av inte hade förmågan att visa vem han var. Hon tittade på hans ansikte och njöt av glansen i de djupt blå ögonen medan hon knackade på hans håriga bröst och frågade honom vem han egentligen var. Bortom leendet. Han gav henne ett förvirrat ansiktsuttryck, och visste inte vad som förväntades av honom. Det var just det hon ville komma förbi: förväntningarna som inte fanns, bara en önskan om att visa henne det avskalade, det genuina, men han hade inte förmågan.

Hon sa att leendet inte hade något värde om det inte följdes av en aktiv handling. Ett leende som är så värdefullt, om det ges i innerlighet, och utan monotoni. Leendet hade först blivit ärligt om han hade gett henne en smekning på kinden, men omtanken trillade ner och rann iväg. Han hade kunnat fånga den med kaffekoppen, men valde att inte skämma ut sig för de förbipasserande, och hon sörjde hans beslut.

Lund, denna härliga senhöstdag när solen skiner och mitt inre lagrar energin, och leendet strålar. Jag njuter och känner en stor tacksamhet över allt det goda som finns runt omkring. Det goda som visar sig i medmänsklighet och omsorg, men där vi inte alltid har förmåga att visa vårt genuina Jag. Det som är det allra vackraste som finns. 

Av Birgitta Stiefler 22 sep 2014 11:19