Samma gamla "bevara Sverige svenskt"

Kasselstrand försöker motivera sin nationalism genom att få det låta som att han för ett rationellt argument. Detta är givetvis inte sant. Det han beskriver som "sunt förnuft" är i själva verket ideologiskt färgat och överdrivet. Han fyller i så gott som varje ruta i det proverbiala främlingsfientlighetsformuläret. Rädslan för fattigt utländskt folk, för den invandrartäta förorten och för att "det svenska folket" ska tvingas bli utsatta för dessa är genomgående.

Migration står inte i motsats till välfärd och man bör problematisera det Kasselstrand påstår. Saker är nämligen inte riktigt så drastiska som han beskriver dem. Något man kan läsa i ett antal rapporter (se länkar). I dessa kan man läsa att även om migrationsflödet ökat in i landet så har flödet ut ur landet också ökat. I fallet Finland så stämmer det att de har mindre invandring än Sverige, de har däremot haft en nedgående trend när det kommer till utvandringen till skillnad från Sverige.

Utöver det så verkar belastningen av immigrationen vara rätt marginell på de offentliga finanserna. Vissa studier tyder till och med på ett positivt samband mellan immigrationen och statsfinanserna. Jan Ekbergs rapport Invandringen och de offentliga finanserna avslutas med klargöra att det rent generellt inte finns några starka offentligfinansiella skäl för eller emot ihållande invandring. Sett till denna forskning ter sig Kasselstrands raljerande uppmaning om "invandringsbroms eller välfärdsbroms" rent demagogisk.

Eftersom hans argumentation sannolikt faller om man lutar sig på vetenskapligt material så finns bara en slutsats att dra. Han följer partilinjen och ämnar först och främst säga att han vill bevara Sverige svenskt. Välfärdsfrågan är således sekundär och främst ett medel för att rättfärdiga hans nationalchauvinism.

Så paradoxalt nog faller han på samma rep han beskyller Hanna Wagenius (C) falla på. Han försöker göra frågan om ett i hans ögon "svenskt Sverige" till en moralfråga där det goda definieras som den svenska nationalstaten och kulturen och det onda är det som han definierar som främmande eller icke-svenskt.
I hans värld verkar ett "svenskt Sverige" alltid vara den godaste av världar. Ett Sverige som tydligen är ansatt av fiender från så gott som alla håll.

En kan inte låta bli att undra om en sådan hopplöst förälskad människa kan låta bli att bli svartsjuk när målet för kärleken har så många andra friare utöver honom själv. Det skulle kunna förklara varför en romantiker som Kasselstrand försöker göra hans rätt till ett svenskt Sverige till en moralisk fråga. För en rationell fråga är det i alla fall inte.

Av Johan T-Katiska 31 aug 2014 21:32