Youtubefenomen viktigare än socialförsäkring i samhällsdebatten

Så här i valtider brukar det slå mig hårdare än vanligt: tanken om ständig politisk mobilisering är ohållbar. Trots att jag läser det ämne som på engelska kallas 'political science' och trots att jag bryr mig om politisk aktivism kan jag inte annat än att bli lite trött på exakt vad man väljer att göra politik av och inte. Ibland känns kriterierna rätt godtyckliga.

"Det personliga är politiskt" är en slogan som började yttras under och efter den andra vågens feminism. Visst ligger det något i denna fras. Frasen tvingar en att ställa frågan om vilka rum som ska vara politiska och inte. Även om det personliga rummet är politiskt så bör man kunna ställa sig frågan hur akut den specifika frågan man uppehåller sig vid är.

Det är inte likställt med att jag anser att personliga politiska agendor är oviktiga på något sätt. Tvärtom, utan dem så skulle den politiska klassen alltför lätt dra linjen mellan parlament, departement och det övriga samhället. Vi behöver det som "förstå-sig-på:are" kallar intressegrupper. Vi behöver aktivism.

Men det finns en gräns att dra. Exakt vart denna ska dras är upp till diskussion och tanken är väl att den ska vara dynamisk. Gränsen ska kunna gå att flytta på. I takt med att de som hävdar att det personliga är politiskt har blivit en del av den politiska klassen så har det kanske blivit ännu viktigare att ta diskussionen. Ska meningar som börjar "Som en X så anser jag..." vara ett politisk grepp som ses som oberörbart?

Jag tror inte det. Om det personliga alltid är politiskt så följer tanken om en ständig politisk mobilisering. Därför blir det nästan "fräscht" när en politiker eller en engagerad medborgare snackar fackspråk om mer allmängiltiga frågor. Politik som ämnar att påverka den breda massan och inte bara den specifika gruppen

Ett exempel skulle kunna vara föräldraförsäkringen. Hur den delas påverkar familjelivet. Det är en punkt där det personliga möter det politiska. Däremot kan man diskutera om något som föräldrarnas röda hårfärg egentligen behöver flytkraft i den politiska debatten. Med det menar jag inte att förringa de problem som finns kring kroppsideal, diskriminering, etc. Diskriminering mot rödhåriga finns. Men en prioritering mellan dessa frågor bör dock finnas.

Föräldraförsäkringen är en desto mer aktuell fråga än den hypotetiska frågan om hårfärg. Även om det personliga kan vara politiskt så kräver debatten att vi måste skilja mellan det som är mer allmängiltigt, föräldraförsäkringen, och det mer specifika, människors hårfärg.

Det personliga blir bara politiskt i den mån det kan mynna ut i lösningar och reformer som gynnar flertalet. Alla ska kunna relatera till politiken men allt behöver nödvändigtvis inte relateras till politik.

Politik i ordets mer akuta betydelse bör därför behandla mer grundläggande frågor. En fråga är sällan grundläggande om den bara berör höginkomsttagare, rödhåriga eller medieprofilers filtrering av samhällsbilden. När någon försöker sig på konstant politisk mobilisering genom att göra politik av det specifika så tilltalar man sällan den stora massan. Politisk uttröttning och desillusion kan följa om man inte relaterar till det som sägs. Mer ytliga attribut som nationalitet kan ses som mer väsentliga än vad de är.

Det är ett problem och vi som bryr oss om politik bör mer ofta än sällan ställa oss frågan om vad som är politik och inte. Även om man anser att allt är politik bör man fråga sig vad som är mest akut. Allt detta får för litet utrymme i en samhällsdebatt som hellre uppehåller sig vid youtubefenomen än socialförsäkringar.

Av Johan T-Katiska 13 aug 2014 15:04