Oroande tendens: grupptillhörighet viktigare än idéer och värderingar

"Det finns många problem i samhället som hindrar människor från att förverkliga sina livsdrömmar. Men de löses inte genom att människor klumpas ihop i stora grupper tillskrivs vissa egenskaper, oavsett vilken grupps intressen man säger sig företräda, vare sig det rör sig om invandrare, kvinnor eller etniska svenskar."

Under almedalsveckan anordnade organisationen Rättviseförmedlingen ett seminarium om ”att utrota vithetsnormer”. Organisationen arbetar enligt egen utsago med att hitta rätt kompetens till medier, organisationer och projekt. Panelen i almedalsseminariet menade att det hetaste tipset för att uppnå detta är att ”Jobba med frågorna inifrån och ut. Är det bara vita på arbetsplatsen, blir det svårt för dem att skildra något annat.” I ett annat tips fastslog man att ”Kvotering handlar om att rätta till en negativ särbehandling. Se det som det, inte något annat.”

En annan som på ett märkligt vis nyligen slog ett slag för kvotering var Gudrun Schyman. I en intervju Magasinet Neo (4/2014) konstaterade hon att kvotering är bra om det gäller företag, men inte styrelsen i Feministiskt Initiativ, som hon själv är partiledare för. ”Vi behöver inte diskutera det i FI:s styrelse. Vi har medlemmar, vi är en medlemsorganisation, vi är inte ett samhällsproblem överhuvudtaget” sade Schyman. Kvotering är alltså bra i vissa fall och det är upp till FI att avgöra när.

Sverigedemokratisk Ungdom driver sedan en tid tillbalka kampanjen ”stolt svensk”. Kampanjen ställer sig frågan ”Vad betyder identitetsfrågor för svenska ungdomar idag? Varför är det viktigt att vara stolt över sitt land? Kan detta få ungdomar att må bättre?” Det specifikt etniskt svenska är alltså vad den politiska debatten ska fokusera på, enligt SDU.

Detta är exempel på hur identitetspolitiken flyttat fram sina positioner i den svenska samhällsdebatten under de senaste åren. Olika politiska krafter - med olika motiv - enas gång efter annan kring idén om att kollektiva gruppidentiteter ska vara i fokus för debatten, snarare än idéer och värderingar om vad vi vill med samhället.

Premisserna kring vilka den offentliga debatten ska utgå ifrån flyttas på så sätt. Att primärt tillskriva grupper av människor vissa egenskaper beroende av kön, etnicitet, hudfärg eller religiös tillhörighet är själva identitetspolitikens grundtanke. Samhället förstås här utifrån kollektiva och mer eller mindre påtvingade identiteter. Att blanda in dessa aspekter blir då också ett viktigt inslag i det politiska samtalet. Den centrala frågan blir inte längre vad du tycker, utan vem du är.

Detta är en mycket oroande utveckling. Som kristdemokrat menar jag att detta är ett stort bakslag för en konstruktiv samhällsdebatt. Riktig jämställdhet, eller ett samhälle som inkluderar alla, skapas inte genom att olika grupper ställs mot varandra. Detta gagnar varken samhället i stort eller enskilda människor. Frågorna som ställs ska istället vara: hur återskapar vi en skola med kunskap i fokus? Hur skapar vi en arbetsmarknad där alla utvecklas till sin fulla potential? Hur åstadkommer vi en hållbar familjepolitik? Generella frågeställningar som inkluderar alla ska var utgångspunkten.

Det finns många problem i samhället som hindrar människor från att förverkliga sina livsdrömmar. Men de löses inte genom att människor klumpas ihop i stora grupper tillskrivs vissa egenskaper, oavsett vilken grupps intressen man säger sig företräda, vare sig det rör sig om invandrare, kvinnor eller etniska svenskar. Detta fördummar bara debatten och hindrar oss från att ta itu med de verkliga problemen. Mot detta utgör kristdemokratin en tydlig motkraft. KDU vill se ett samhälle byggt på goda normer och värderingar där alla får plats. Vi sätter alltid människan i centrum, oavsett vem du är eller var du kommer ifrån.