Myten om tillväxt, arbete eller ekoinkomst

Nationalekonomin är en trubbig vetenskap som säger att målet för den ekonomiska politiken är hög, god eller jämn tillväxt över tiden som mäts i termer av pengar och bruttonationalprodukt. Inget annat räknas.
Tillväxten kan vara värdeökning av bra nyttigheter eller dåliga och de adderas i ett och samma BNP-mått.
Cigarettförsäljning liksom cancerbehandling ingår, men inte obehaget av rök för alla icke-rökare eller inkomstbortfall orsakat av förtida död till följd av miljögifter.
Inte heller skiljer nationalekonomin på enskild behovstillfredsställelse och kollektiv onytta. Typexemplet är; om alla kineser maximerar sin potentiella nytta enligt västerländsk mönster, så kollapsar Kina och planeten men tillväxten blir fantastisk på vägen mot undergången.

I nationalekonomins skelögda värld är individens behovstillfredsställelse bara av godo för folkhushållet och planeten. Den kumulativa aspekten lämnas helt enkelt därhän, enligt principen "det man inte talar eller vetenskapar om finns inte". De dynamiska effekterna som nationalekonomin med emfas lär ut gäller bara penningekonomin, men absurt nog inte tillväxtmålet i sig och samhällekonomin som helhet.
Nationalekonomin lever i symbios med politiken. Politikens mål är att leverera god tillväxt åt väljarna, god miljö och hälsa m.m., men nationalekonomin stödjer bara tillväxtmålet oberoende av innehållet och de omfattande negativa externa effekterna.
Vem har egentligen behov av två bilar i familjen när utsläppen fördärvar klimatet plaster förgiftar miljön och olyckorna ökar, trots hushållens tillfredsställelse och samhällsekonomins fina tillväxt.

Det är lätt att inse, men särskilt svårt för nationalekonomin att medge, dessa uppenbara grava brister i vetenskapen. Ändå rullar hjulen på som om ingenting hänt eller kommer att hända i den verkliga världen.
En betydelsefull orsak är arbetslöshetsspöket som politikerna kämpar om att hålla i schack alternativt "vårda", eftersom de i samförstånd med nationalekonomin villkorat en anständig levnadsnivå till inkomst av arbete och tillväxt, oavsett nytta, onytta eller kollektiv kollaps. Efter tillväxtmålet kommer i ordningen för den ekonomiska politiken och nationalekonomin låg arbetslöshet (och måttlig inflation).

Dagens status i den verkliga världen är enorma miljöproblem, klimatpåverkan arbetsmiljörelaterad sjukdom och "hög arbetslöshet" alternativt uttryckt låg levnadsnivå för de som står utanför den villkorade försörjningsmöjligheten.
Östersjön är ett i princip ett dött hav, nyfödda har redan 200 gifter i kroppen, plaster och produkter översvämmar miljön samtidigt som sopbergen växer, men nationalekonomin är obrottsligt konsekvensneutral i sin tillväxtsyn.
Den starkt förenklade nationalekonomiska teorin som styrt politiken in i den situation där vi befinner oss idag kan inte längre tillåtas vägleda den ekonomiska politiken på ett seriöst sätt in i framtiden och ingenting tyder på att nationalekonomin självmant tänker revidera sin vetenskap och sina målbilder.

Många är överens om att trycket på miljön lokalt och globalt är alltför stort och det är obestridbart ett resultat av den ekonomiska politiken och nationalekonomins underlåtenhetssynder. Det enda till buds stående medlet att minska trycket och samtidigt ge rimlig välfärd åt alla är byta ut målbilderna och den ekonomiska politikens rådgivare.

Tillväxt och inkomst av "arbete" kan inte längre få vara mål överordnade miljö och hälsa. Därför är det nödvändigt att börja diskutera en annan tingens ordning. Ingenting förutom möjligen naturlagarna kan vara ristade i sten för evigt och de "ekonomiska lagarna" måste rimligtvis omprövas och moderniseras i takt med att samhällsutvecklingen i den verkliga världen skenat i oönskad riktning.

Ekonomi definieras som hushållning med knappa resurser, vilket är en sanning med ironisk modifikation. Den verkliga världen vittnar om utsläpp, utarmning av jordar och livsmedel, anrikning av gifter, hormonstörande ämnen, gigantiskt materiellt slöseri med energi, inredning, förpackningar, transporter, konfektion och apparater. Även i detta avseende missar nationalekonomins tillväxtmål. Säreget nog har inte nationalekonomins teori och målanalys förändrats på hundra år.
Arbete är ingalunda alltid av godo för samhället och gott arbete har, med nationalekonomins sedvanliga axelryckning inför anomalier i teorin, tillåtits försvinna ur samhällsekonomin och den ekonomiska politiken.
Gott arbete kan vara att odla eget giftfritt, hålla egna husdjur, energihushålla, laga och reparera med eget arbete, m.m., men dylikt är utdefinierat av nationalekonomin och ur den ekonomiska politiken, eftersom det inte är inkomst av arbete i konservativ nationalekonomisk målanalys.
Under nittonhundratalet har vi lagstiftat om semester och i förhandlingar tagit ut produktivitetsförbättringar i minskad arbetstid, vilket var den tidens utmaningar.
Idag lever de flesta i Sverige i ett aldrig tidigare skådat materiellt överflöd, som vållar betydande skador på hälsa och miljö, läs välfärden, men en stor grupp utan arbetsinkomst är samtidigt uteslutna ur välfärdssystemet. Tiden är därför mogen att ompröva de nationalekonomiska dogmerna och förändra den ekonomiska politiken genom att införa vad som i debatten brukar kallas för basinkomst eller medborgarlön för dem som erbjuder samhället att leva ett äkta resurssnålt och ekologiskt hållbart liv i den verkliga världen.
Även om inte de arbetslösa och de potentiella basinkomsttagarna är samma människor, så torde också ett system med basinkomst kunna rationalisera arbetslöshets- och socialförsäkringssystemet. De tekniska detaljerna kan säkert lösas om insikten vad välfärd egentligen är och om den politiska viljan att tänka utanför ramarna finns.
För skeptiker som anser att basinkomst bara är en form av bidrag, så är ett alternativt betraktelsesätt en statlig anställning med lön för hållbar livsföring.
Förslagsvis tillsätter en ny framsynt regering i höst en utredning om, vad det nu kan kallas, grund-, bas-, eller ekoinkomst för egen hushållning. 

Av Carl E. Lundborg 03 aug 2014 18:48