Offentligheten behöver större transkompetens

I maj stämdes Västra Götalandsregionen efter att en verksam psykolog där vägrat kalla en patient för ”hen” eller ”han”. Den offentliga vården misslyckades alltså inte bara att möta en patients behov utan ansträngde sig, tvärtemot vad deras roll kräver, för att inte bekräfta en patients könsidentitet. Händelsen är fruktansvärd, men förmodligen inte unik.

Vår gemensamma välfärd syftar inte bara till att tillhandahålla vård och utbildning, utan också att jämna ut de orättvisor som är en del av vårt samhälle. De institutioner som vi alla kommer i kontakt med kommer vare sig vi vill eller inte påverka hur vi behandlar varandra. Samhället har ett ansvar att se och bemöta de orättvisor som finns, och de syns kanske allra tydligast för transpersoner.

Det inledande exemplet är bara ett av många som visar hur vår gemensamma välfärd regelbundet misslyckas med att vara till för alla. Det är särskilt relevant eftersom en del av de strukturella orättvisorna innebär att HBTQ-personer generellt är hälsomässigt utsatta. Dels psykiskt på grund av trakasserier, diskriminering och hatbrott, men också fysiskt. Antingen som följd av den psykiska ohälsan men också för att idrotten ofta varit för dåliga på inkluderings- och likabehandlingsarbetet.

Transpersoner som grupp har alltså ofta sämre hälsa än andra grupper i samhället. Det blir inte bättre av att vården ofta misslyckas att bemöta dem. Därför måste öka kompetensen inom vården och säkerställa att alla blir bemötta på ett värdigt sätt, Vi måste sätta in riktade utbildningssatsningar och samarbeten som stärker kvaliteten och garanterar rätten till god och jämlik vård för transpersoner. Här har staten, regionerna och kommunerna alla ett ansvar att agera och vi måste arbeta på samtliga nivåer. Samtidigt måste vi också komma till rätta med det som från början orsakat hälsoproblemen

När det gäller den psykiska hälsan har skolan ett enormt ansvar. Skolan är unik eftersom den dels når alla unga och dels är en vanlig orsak till stress och psykisk ohälsa. Ett viktigt steg är att satsa på skolhälsovården och skolans likabehandlingsarbete. Dagens likabehandlingsarbete består alltför ofta av ett dokument som skrivs och sedan aldrig används. Därför är det viktigt att arbetet följs upp och kvalitetsäkras bättre. Alltför ofta glöms också transperspektivet bort i strategierna och därför måste vi ställa krav på det.

I vissa fall måste även undervisningen förändras. Vi ser till exempel att sexualkunskapen behöver ett tydligare normkritiskt perspektiv så att den undervisningen inte riskerar att befästa en normativ syn på kön och sexualitet.

Kuratorerna spelar också en viktig roll. Här behövs först och främst mer resurser. Nio av tio kuratorer uppger att deras resurser stadigt har minskat och den utvecklingen måste vi vända. Det är tydligt för oss att en viktig del i en god skola so inkluderar alla är en god tillgång till skolhälsan. Vidare behöver vi också skjuta till resurser för att kompetensutveckla de kuratorer som finns så att de också kan möta de särskilda behov som transpersoner har. Kopplat till den ungdomsverksamheten är det också viktigt att vi säkrar att det i varje län finns minst en ungdomsmottagning som har transkompetens.

Planer och utbildningssatsningar är kanske inte de mest spännande politiska projekten. Men här har vi ett tydligt exempel där det just är där vi måste börja. Vi måste öka kunskapen och följa de planer som finns. Ovanstående förslag kan vara svåra att ta på men är viktiga och centrala steg för att skapa ett mer inkluderande och jämlikt samhälle.