Vem bryr sig om en 17-årings liv blir förstört av en våldtäktsman?

I veckan fick vi höra om våldtäksdomen där en då 19-åring hade förgripit sig på en 17-årig flicka under en konsert på Bråvallafestivalen i slutet av juni månad. När jag såg inslaget på tv blev jag så fruktansvärt upprörd över hur en rådman från tingsrätten kan uttala sig om att det inte var ett så grovt brott med tanke på att det inte tagit så lång tid. Rådmannen sa vidare att det var utom all tvekan att det var en våldtäkt.

Tänk att vara 17 år gammal. Glad och tillsammans med goda vänner står hon där och lyssnar på en artist, och mitt under detta hav av människor förgriper sig en man på henne. Hon har ingen möjlighet att ta sig därifrån, och på grund av ljudnivån är det ingen som hör henne. Hur kan man påstå att detta inte var så farligt med tanke på tidsförloppet? Det har ingenting med tid att göra, utan enbart med handling. Om personen som förgrep sig på tjejen var 19 eller 20 år gammal är heller inte någon förmildrande omständighet. Han fick inte ens fängelse utan samhällstjänst. Vad är det för signaler att ge till andra unga män? Att det är ok att ta sig friheter för det blir inget grövre straff av det ändå. Det har varit en hel del diskussioner de senaste åren om våldtäkter i media, och det blir mer och mer en polarisering till att kvinnan är ett objekt som får skylla sig själv.

I bästa fall har tjejen en förmåga att snabbt lägga denna händelse bakom sig, men det troliga är att den kommer att förfölja henne genom livet och ta sig uttryck inom olika områden av hennes existens så som tillit och kanske sexuell oförmåga. Det är själva penetreringen, vanmakten och kränkningen som gör att det är ett brott som kräver ett markerande straff, inte hur lång tid förövaren höll på.

Vi människor är inte slit-och-släng-varor som ”bara får acceptera” att saker händer. Även om klimatet i samhället blivit hårdare och vi tvingas hantera mer så betyder inte det att vi blivit mindre känsliga. I en tid då nästintill ingenting är tabu borde vi ändå vara så öppna och medkännande så vi vågar stanna upp och försöka sätta oss in i hur det känns att bli utsatt för ett övergrepp i ett högljudt musikhav utan en möjlighet att ta sig därifrån. Men det är just det som är problemet; vi har inte tid. Redan innan vi läst färdigt artikeln står något annat och bankar på vår uppmärksamhet. Vi har inte tid att låta händelser sjunka in i vårt medvetande utan allt stannar på ytan, och vi blir på så sätt inte så berörda.

Det är stor skam att samhället inte har större förståelse för unga människor som just startar sina liv, utan som framöver ska behöva dras med händelser som inte blivit respekterade.  

Av Birgitta Stiefler 26 jul 2014 18:27