Snart slut på semestern - tillbaka till datorn

Det öser ner över Lund. Den klass ett- varning som utfärdades av SMHI ser ut till att bli verklighet och jag undrar vart den underbara solen som sken så barmhärtigt på min hy för några dagar sedan har tagit vägen. De säger att den kommer igen, och det är kanske lagom till jag börjar arbetet igen om en vecka.

Även om jag varit och arbetat extra på min semester på grund av den rådande sjuksköterskebristen så har jag ändå fått tid till att reflektera över vad jag gör med mina dagar, nu när jag kommit ur ekorrhjulet där ett ”duracellenergiskt Jag” har försökt få saker att hinnas med och falla på plats så att ”allt blir bra för alla”. För det är så våra föreläsare beskrev vårt blivande yrke på utbildningen: vi var spindeln i nätet som skulle koordinera allt så att det blev så optimalt för patienten som möjligt. När jag gick och läste såg jag fram emot den rollen, för även om jag varit undersköterska i många år så var rollen som sjuksköterska ny och spännande. Jag såg fram emot att få göra gott och att försöka få alla instanser till att samarbeta så att patienten skulle se på sin sjukhusvistelse som något smidigt och positivt. I görligaste mån i alla fall.

När jag kommer tillbaka till jobbet om en vecka vet jag att jag kommer att få spendera min mesta tid framför datorn eftersom det är avvikelser som måste bearbetas, vårdplaner som ska uppdateras, SIP dokument som ska ordnas och registreringar till olika instanser som måste fyllas i. Allt detta datorarbete handlar om att vi ska patientsäkra vården och göra den smidigare, men det lämnar mig flera mil från de jag är här för, nämligen patienterna. Jag har en kandidatexamen i omvårdnad men får aldrig praktisera omvårdnaden, utan jag är numera till för att övervaka så att inte allt går åt skogen och trillar ihop. Jag vaktar min egen rygg så jag inte får en kniv i den, och skriver (eller borde skriva) avvikelser på händelser som är helt idiotiska istället för att se till patienternas väl och ve, bara för att incidenter ska vara dokumenterade i fall någon skulle ta illa upp och vilja anmäla. Att göra det där lilla extra, som egentligen tillhör det jag anser vara vård, det får jag istället göra på min lunchrast för jag vägrar låta patienterna lida när politiker stramar upp bemanning och effektiviserar vården så till den milda grad så att man jämför den med en fabrik.

Idag känner jag mig på gränsen till utmattningsdepression, och denna text är inget som skiljer sig från alla det jag ser ”vänner” dela på facebook, så varför skriver jag den? Kanske har jag en förhoppning att någonting kan göras åt vårdpersonalens arbetssituation. Kanske tror jag att politiker ska se till patientsäkerheten och bemanna upp så att vi kan ha ett ansikte på dem vi vårdar och inte bara ett rums- och sängnummer. I min vildaste fantasi hoppas jag att de som beslutar ska se att det inte är en tillfällighet att det denna sommar fattas 1200 sjuksköterskor runt om på våra sjukhus för att kunna bedriva en vettig vård. Detta är en trend och en flykt ifrån ett yrke som man förr kände stolthet över, men som nu urholkar arbetstagarna på goodwill och energi.

Om någon erbjudit mig ett arbete där jag känner jag kan åstadkomma något, och där jag kan använda min erfarenhet jag fått inom sjukvården hade jag gladeligen tackat ja. Jag vill inte vara med i en karusell där mitt välmående tar stryk bara för att jag vill utföra mitt arbete på ett etiskt försvarbart sätt. 

Av Birgitta Stiefler 15 jul 2014 00:32