Undersköterskorna får 5000 kr mer kvar i månaden än jag som sjuksköterska!

Jag sitter i värmen denna dag, med skrivbordet fullproppat med saker som måste gås igenom och som måste handläggas. Min tid består mer och mer av att sitta uppkopplad vid datorn och göra olika riskbedömningar, lägga in patienter i olika moduler, delegera sommarvikarier och dokumentera för att i värsta fall ha ryggen fri. Jag dricker lite vatten och bestämmer mig för att ta en paus och hälsa på dem jag egentligen är här för: patienterna. Jag går in på en av mina avdelningar och får mig lite kaffe samtidigt som jag pratar med Hilda som inte följt med de andra när de begav sig ut i det fina vädret med kaffekorgen med sig. Vi får oss en liten stund bara hon och jag och på min väg ner till kontoret träffar jag på en undersköterska. Av någon anledning kommer vi in på det något utnötta samtalsämnet lön, och hon berättar vad undersköterskorna som är samordnare tjänar. Det är tur att jag redan druckit upp mitt kaffe för annars hade jag satt det i halsen när jag får reda på att de tjänar mer än vad jag gör.

Mitt inre gör uppror och jag blir både arg, ledsen och beklämd. Jag läser dagligen i tidningarna att denna sommaren kommer att bli den sämsta vad gäller personaltäthet och patientsäkerhet. Mina kollegor flyr sina arbeten och åker antingen till Norge eller omskolar sig. Själv har jag under något års tid funderat på om jag ska byta bana, men inser att jag inte kan något annat och att jag inte är 30 år längre. Anledningen till min tveksamhet över mitt yrke är att jag inte kan utföra den värdiga vård som jag tycker alla har rätt till. När vi hela tiden står inför nerdragningar och strypning av personal så tär det på de reserver vi aldrig lyckades fylla på från förra sommarens stress och underbemanning.

Min panna rynkas, ögonen vidgas och jag skakar sakta på huvudet. Tyvärr rör det sig inte heller om lite pengar. Så här kan siffrorna se ut: En samordnande undersköterska inom kommunal äldreomsorg tjänar i dessa fall cirka 30.000kr/månad. Med tillägg för obekväm arbetstid landar vi på ca 31.000kr/månad. 30% skatt ger en nettolön på 21.700kr. En sjuksköterska på sjukhuset har ca 23000kr/månad. Plus 1000kr i obekväm arbetstid som då gör att summan landar på 24.000kr/månad. Efter 30% blir nettolönen 16.800kr. Sedan ska sjuksköterskan betala av sitt studielån. Jag vet inte vad de nya återbetalningskraven är, men jag betalar 1700 skattade kronor/månad. Om vi säger att denna sjuksköterska betalar 1000kr (lågt räknat) så får hon kvar i plånboken 15.800kr/månad. Det är en löneskillnad på 4900kr. Det är helt absurt om man betänker att jag som sjuksköterska ska sitta och ge denna undersköterska en delegering. Ska jag jag som har en legitimation (och som jag kan förlora) delegera arbetsuppgifter till en person med mycket lägre utbildning än jag men som tjänar ca 5000kr mer än vad jag gör?

Undersköterskorna har ett mycket starkare fackförbund än vad sjuksköterskorna har, och jag är säker på att det kan vara en del av sanningen, men det är inte hela. Den individuella lönesättningen har gjort att löneskillnaderna, även inom sjuksköterskekåren, är svindlande stor för lika arbete. På en och samma akutavdelningen kan det skilja så mycket som 8000kr/månaden brutto. Det är inte vettigt.

Även de som vidareutbildat sig ligger lägre i lön än undersköterskan som är samordnare. Varför ska vi stressa oss till en utmattningsdepression när inte arbetsgivaren uppskattar den kompetens och kunskap vi besitter. Man vill gärna ha sjuksköterskans erfarenhet, men man vill inte betala för den.

Jag ser ingen mening med att idag fortsätta mitt arbete med papperna som ligger på mitt bord. Jag går hem och funderar på att söka ny karriär för jag vill inte utnyttjas mer. Gärna nyttjas men inte utnyttjas.

Av Birgitta Stiefler 13 jun 2014 10:06