De progressiva, de konservativa och alternativen

Utifrån att följa de politiska partierna i media tror jag att man kan dra en del slutsatser.

Först ett rätt okontroversiellt iakttagande: Vi har Alliansen som de senaste två mandatperioderna har utgjort ett maktblock för sig själv. Enighet och en gemensam politik är det man sett utåt och jag har svårt att se att de skulle ändra nämnvärt på den formeln. De har gjort en sak av trygghet och en gemensam politik.

Så har vi även de rödgröna. En rätt diffus beteckning på en förhållandevis eklektisk skara partier. Socialdemokraterna verkar ha gjort en sak av att stå själva även om samarbeten med andra partier är underförstått. Jag tror att man därför måste se S som en separat enhet inom den Svenska politiken. De vill regera och de gillar inte att samsas om makten i praktiken. Enbart det är skäl att ifrågasätta om det verkligen finns några "rödgröna"? Personligen ger jag inte mycket för den benämningen.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill båda vara progressiva faktorer inom politiken. De framträder även som det. Visst spelar respektive parti på sina egna trygga attribut, men i praktiken föreslår man rätt radikala förändringar. Om man jämför V och Mp med S och Alliansen är skillnaderna markanta.

På Europanivå har vi haft det frihetliga Piratpartiet som utöver integritets- och upphovsrättsfrågor även profilerat sig genom att de vill driva en liberal migrationspolitik. De lägger mer och mer emfas på HBTQ-rättigheter. Jämfört med de förhållandevis konservativa attityderna på Europanivå så tror jag att det är fel att uppfatta dom som annat än progressiva.

F! är ett annat ungt parti som har medvind i opinionen. De är rätt svåra att bedöma; på gott och ont är de allt annat än enhetliga. Det går inte förneka att de säger att de är ett parti som verkar för ett progressivt samhälle. Vissa påstår att de faktiskt utgör ett radikalt alternativ, andra påstår att det snarare handlar om retorik och att de egentligen inte bidrar med något nytt till svensk politik.

Min syn på S är att man försöker vara progressiva på samma gång man försöker blidka en relativt marknadsliberal medelklass och en åldrande arbetarrörelse som framstår som allt med konservativ. De är rädda för att rucka på status quo:et. Man står med ena foten i en varm balja där en hel ungdomsgeneration sprudlar av nytänkande och med den andra i en balja där vattnet för längesedan blivit ljummet. Tryggt, men ljummet.
Det är min åsikt att om man vill att se utveckling i politiken så kan man inte fastna i Alliansens liberal/konservativa rondell eller Sossarnas veliga åldrande arbetarrörelse.

Utifrån det perspektivet finns det fyra partier man bör uppmärksamma i årets två val. Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ, Vänsterpartiet och Piratpartiet. De här parterna står för de progressiva, stundtals radikala, alternativen inom Svensk politik som jag ser det. Alla med separata huvudområden men i stora delar gemensamma värderingar och med siktet framåt.

Den som hoppas på förnyelse bör se förbi både Alliansen och S i årets valrörelser. Däremot är det är det alltid viktigt att hålla i bakhuvudet att oavsett vilket parti som det går bra för i val så behöver alltid engagerade människor för att göra ett samhälle demokratiskt. Plattityder, delningar på sociala nätverk och meme's kommer aldrig räcka.

Av Johan T-Katiska 01 jun 2014 10:13