Ett brev till dig, Malik

Även om jag inte kände dig Malik, bidrog det som hände dig till ett litet hål av meningslöshet inuti mig. Inuti min själ eller mitt hjärta men det spelar ingen roll för ont gör det oavsett var hålet sitter någonstans. 

Ibland finns det ingen gårdag, ingen framtid och nuet känns bara tomt och svart. Känslan kan snabbt stryka förbi en, men hos dig förmodar jag att den fanns under längre perioder. Det finns såklart bara frågor men inga svar och kanske hade du själv inte kunnat ge svaret. En sak vet jag i alla fall och det är att du både såg och kände mörkret och meningslösheten. Ett mörker och en meningslöshet som i de flesta fall släpper -men där du befann dig står tiden stilla och det finns inte mycket som ger hopp.

Jag såg dig på TV häromdagen. Jag såg energi och kreativitet men också en skörhet som berörde mig. Du såg skygg och framåt ut på samma gång och det var tydligt att du hade en skapandekraft inom dig som bara ville ut. Jag såg en tänkande människa och ett skarpt intellekt. Du hade en ekorres ögon, pigga och bruna. 

Att de man inte tror ska göra det, gör det, smärtar nog mest. Att mörkret ska ta över så totalt att det inte finns någon återvändo.

Jag är inte den som kramas, men dig hade jag velat ge en kram. Jag hade velat ge dig en kram med löfte om en ljus framtid, om  vackra vårdagar och om ett långt meningsfullt liv. Kanske hade du inte velat ha min kram och kanske hade du inte varit mottaglig. 

Det är inget speciellt med detta brev Malik. Lite lösryckta meningar som kanske speglar alla fladdrande tankar som far genom huvudet. Jag hoppas du har överseende med detta och för att jag kanske skrivit saker som du inte känner igen dig i. 

Jag tänker på dina anhöriga och ger dig mitt tack för det du gav. Tack och kram, Malik.

Av Helen Andersson 18 maj 2014 20:29