Att ta tolkningsföreträde för aborträtten

Jag ser diskussioner från både de som strider för att människor ska få göra abort och de som vill inskränka friheten att använda den av sig. Något som dessa människor har gemensamt är att tala om för massan hur abort känns. Det cirkulerar myter om att abort är jobbigt, något livomvälvande och ångestfyllt. Något som båda dessa grupper flitigt använder för att propagera hur det känns att göra abort och varför någon gör abort. Det om något tar hela existensen från människor som har gjort abort och känner att det är meningslöst att prata om det då ens känslor, åsikter och liv inte prioriteras. 

Rätten till sin kropp är viktig att prata om. En cellklump ska inte ha rätten att bestämma hur en människas liv ska formas. Det känns skönt att människor tar striden för mig och alla andra som har gjort abort. Men låt oss och få prata om hur det känns, hur vi uppfattar abort påverkas våra liv och hur vår syn på vad abort är.

Att berätta tar på krafterna när en speciellt vet att en kan bemötas väldigt olika. Även kan en få stå till svars för ens handlingar och musten går ur en varje gång någon ska försöka berätta att cellklumpen i ens livmoder har ett högre levnardsvärde än mig. Det är väldigt förnderande att tala på det viset när en egentligen är så otroligt nöjd med sitt beslut. 

Är det ens relevant att människor ska få diktera för hur aborträtten ska se ut? För det är ingen som bryr sig om vad jag som har gjort abort tycker egentligen. Utan frågan handlar om den aborterades rättigheter. Det är en annan grej som gör mig arg att vi pratar om något "liv" som inte finns och som inte har någon talan. Att det som inte finns ska få bestämma över vad jag ska göra med mitt liv och mina val. 

Ibland bör människor tänka på hur de använder sin makt till att påverka människor. När en själv strider för att berätta om en situation som kan se vädigt olika ut för hen som har gjort abort. Ta den erfarenheten och lyssna istället. Allt handlar inte om "rätten till sin kropp", utan handlar även om rätten att få känna, tycka och återberätta om hur de var att abort och hur en kom fram till den lösningen. Det gäller för alla som pratar om aborträttigheter.

Varför riktar vi inte diskussionen om vad för känslor det upprör för personen att göra abort? Varför diskuterar vi inte kring huruvida personen är utsatt i abortingreppen? Varför diskuterar vi inte rätten få hjälp efteråt med terapi? Varför diskuterar vi inte att en glöms bort i vården när en inte får det stödet som en behöver? 

Ibland är inte pro-choice personerna så stöttande mer än när de själva försöker tala för människor som har gjort abort och prata om hur det känns och varför en del gör abort. Det stjälper mer än det hjälper i vissa stunder. Att ta ifrån existenen att få tala är att gömma så många som skulle våga prata bara om det fanns någon annan som har varit i samma situation kunde träda fram. 

Speciellt när människor utgår från västlandet över hur aborträttigheter fungerar. Vi pratar inte om hur stater, kyrkor och män styr kvinnor ska få använda sin reproduktiva rättigheter i andra delar av världen än i Europa. Varken pro-choice eller pro-life tar det med i beräkningen över hur illa det är att kvinnor måste samla pengar i länder där abort är förbjudet för att sedan antingen flyga, ta båten eller tåget över till ett land eller stat som tillåter abort.

Vi har det väldigt bra i Sverige, men inte tillräckligt bra för att vi fortfarande behöver diskutera aborträttigheter 39 år senare från när fri abort blev lagligt. 

Av Sandra Ackefjord 18 maj 2014 20:35