Har jag rätt att klaga?

Efter de senaste tre åren, med älskad dotters död i bröstcancer, den muntre sonens hjärnblödning med årslånga komplikationer och hjärtstopp och som final hjärtegoda hustruns stroke, troligen orsakad av dessa händelser; är det fel att visa ett kraftigt växlande humör, för det pyr verkligen, eller ska inriktningen ligga mer åt det coola hållet, som Clintan ungefär? När allt pekar åt helvete, då laddar Clintan om. Han tar sig några dubbla whisky när han blir less. Det gör inte jag. Det får bli lite konjak, eller brandy som konjaksdrickarna säger.

Tankar som mal när man funderar över det som känns som ett personlig straff. Jag kommer ingenstans, annat än "Så jävla synd det är om dig, Lennart Lundwall". Ok, jag har inte varit gudfruktig för fem öre på grund av att jag aldrig har sett skymten av någon Gud. Följaktligen finns Han inte och jag kan utesluta teorin om Guds straff.

Det finns andra makter som jag ofta åkallar när jag slår mig på tummen eller efter en anhörigs begravning. Men dom killarna har jag inte heller sett mycket av. Kan dom ligga bakom mina dåliga tre år? Dom gör inget direkt väsen av sig annat än när bilen helt oförklarligt drar sin sista suck. Då uttalar jag genast den i teorin ansvarige makthavarens namn samt hans bostadsadress (jävlar i helvete) och släpar fram verktygslådan.

Varför ska jag klaga? Mediarapporteringen om Syrien, "Medelhavsländernas pärla", det mest utvecklade landet i regionen. Plötsligt beslöt man sig för att rasera miljoner bostäder för varandra i kamp mot sin president eller möjligen mot grannens religion eller kanske i kamp för sin egen. Ingen vet riktigt. Varje familj, i vissa regioner, har ofta mist två familjemedlemmar i kriget. Och här sitter jag och gnäller över en dotter, som jag i alla fall fick träffa i 45 år.

Nu börjar det mesta falla på plats. Sonen har arbetat på sitt gamla jobb sedan i höstas. Hustrun är mer glad, social och kramgo än någonsin. Talet trasslar, orden liksom fastnar och vill inte ut. Vi firade guldbröllop nyss, på Långfredagen, så vi känner varann och behöver inte så många ord. Och hennes närminne är inget att skryta med. Vilket betyder att när jag gjort något dumt så är det glömt och förlåtet inom fem minuter. Inget ont som inte har något gott med sig. 

Av Okänd 07 maj 2014 07:21