En hel familj!

En gång i livet, för länge sedan, när jag var 16 eller sjutton år ung, stegade jag iväg till det gamla mentalsjukhuset St Lars i Lund för att fråga om det var möjligt att sudda ut allt som fanns i min hjärna, så att jag kunde börja om. Jag ville inte behålla något av det jag upplevt utan bara få bort allt.

- Ctrl.AltDelete, en helt ny omstart, tack.

Efter ett långt samtal med en läkare som jag tyckte visade stort intresse och hade många frågor fick jag svaret att man gör inte så och om jag skulle tro honom så skulle jag eventuelt även kunna ångra mitt ungdomliga beslut längre fram i livet. Jag minns inte hans namn, men om jag hade det så skulle jag tackat honom, han hade så rätt, men när man är där, då man inte känner sig hemma någonstans, man har inte sin far att tillgå och en mor endast kan svara från hennes sida sett, känner man det stora värde det finns då man faktiskt kan tillgå båda ens föräldrar.

En hel familj är långt ifrån alla förunnat, skillsmässorna står som spön i backen och det är så viktigt att alla ska ha egentid och tänka på sig själva, jag kan bara spy på sånt snack. Har ni inte tid med barn så skaffa inte dom. Vet du inte vad det innebär de kommande 20 åren så försök att tillgodogöra dig det innan du ger dig in i det. Barn behöver båda sina föräldrar för att må som bäst.

Och då kommer vi fram till den moderna frågan om det går lika bra med två samkönade föräldrar som genom en donator hjälpt till. Jag ska verkligen inte ge mig på att försöka svara på den frågan men jag kan inte låta bli att fundera på den eviga frågan "Nature or Nurture"

Hur stor betydelse har det vem du genetiskt kommer från och är det rätt att kunna använda sig av en donator och frånsäga sig möjligheten för barnet att kunna ta reda på vem donatorn är? Det känns fruktansvärt hemskt för mig att man som par vid en insemination tar ett beslut för barnet om att inte kunna ta reda på vem som genetiskt är fadern. Med vilken rätt kapar man band som aldrig igen kan läkas det finns ingen återvändo och barnet har inte fått vara med och bestämma. För mig känns detta fruktansvärt egoistiskt och jag bryr mig faktiskt inte om ifall andra tar illa upp för de har sin åsikt likaväl som jag har min och barnets framtida åsikt, ja den har dom tagit bort.

Borde inte staten gå in och försvara barnets framtida rätt? För även donatorn har ett ansvar och det skulle kännas mycket mer ansvarsfullt om denne gav sitt samtycke att i framtiden vid 18 år fyllda ska barnet kunna ta reda på sitt ursprung. Vad skulle man kunna tänkas vara rädd för? Man är väl medveten om att det inte bara är sädesvätska man ger bort utan faktiskt möjligheten att skapa ett liv.

Likaså undrar jag varför man överhuvudtaget kan få lov att välja donator efter vissa kriterier, jag menar visst skulle jag förstå om det finns ett par som inte lyckats få barn och man gör ett test så att donatorn har de mest liknande egenskaper som möjligt med de blivande föräldrarna men att rent kunna välja ut vissa egenskaper precis som om man faktiskt skräddarsyr sitt barn, fruktansvärt.

Om man säger att ett lesbiskt par skulle vilja ha ett barn och de båda svarar på ett antal frågor om sig själva då får man väl ett barn som kan vara likt dom själva och det måste väl räcka? Jag menar redan vid detta tillfälle så kommer ett barn att födas med två mammor och vem säger att barnet kommer att vara glad för det? Jag vet hur det är att kännas annorlunda och det leder till att man vill sudda ut allt man har i hjärnan innan man går vidare, och visst slår det väl ut många gånger men låt i alla fall barnet få behålla rätten att få avgöra om framtida möjligheten att kunna leta upp sina rötter, eller alla sina rötter.

För visst känns det konstigt att först se människor som går man ur huse med banderoller och allt om alla människors lika värde, men sedan skräddarsyr de sitt kommande barn.

På 60 och 70 talet var det vanligast med kärnfamiljen och juldagar där man träffade sina kusiner, och andra släktingar och tro mig det var tryggt och skönt och mysigt och känslan av utanförskap var långt borta.

Jag vill absolut inte påstå att jag har svaren men däremot något nästan viktigare, jag har frågor vilket innebär att jag tänker och undrar, kanske är kärnfamiljen förlegad vad vet jag men jag vet vad jag mådde bäst av och det var när detta fotografiet togs, av ingen mindre än far min som på den tiden hade en fabulös kamera som kunde direktframkalla bilderna, ett måste för den tidens datanörd som höll på med hålkortsdatorer, ja lite har som sagt blivit bättre och ingenting är så bra att det inte kan bli just det, därför måste vi ifrågasätta och fundera så att vi tänker åt våra framtida generationer.

Angus mitt i natten.

Av Angus Liddell 29 apr 2014 08:18