Kliva ur garderoben? Vilket ben först? Båda, det är bara att hoppa!

Men jag får börja från början…

Jag var 13 år, "Beverly Hills" och "Take That" var populära. Väggarna i flickrummen var fullsatta med dessa stjärnors bilder. Medan de andra tjejerna i klassen bara hade killarna uppe, satte jag upp hela "Beverly Hills"-gänget plus kvinnliga idrottare och musiker. Mina kompisar satt ofta och pratade om hur fina killarna i de olika banden var och deras drömmar om en man och barn. Jag förstod aldrig riktigt det där. Jag trodde seriöst att det berodde på att jag inte gillade pojkbandsmusik utan lyssnade mer på rock redan då. Det visade sig ju några år senare att det inte hängde på musiken.

Gymnasiet kom och killarna började visa intresse för mig. Var tillsammans med några men aldrig speciellt länge. Trodde jag var kär och att det var såhär det skulle kännas. Andra tjejer pratade om blixtförälskelsen där man inte kan låta varandra vara... Vilken?!   I min klass, andra året, började en tjej. Vi började umgås och blev bra vänner. Vi träffade killar, festade och reste på semester ihop. Det var något speciellt med den här tjejen, jag ville alltid vara nära henne. Kom på mig själv att bli irriterad när hennes pojkvän skulle vara med. Ja, jag hade också en pojkvän då, men han var liksom bara där som vilken vän som helst. Den här tjejen och jag började umgås mer och mer, något växte fram som ingen av oss visste vad det var. Det skrämde oss samtidigt som det var spännande och kändes rätt. Jag kommer ihåg hur rädd jag var för vad jag kände när jag var med henne. Vi blev aldrig tillsammans offentligt. Jag förnekade vad jag kände och lyckades hålla den förnekelsen fram till 2007... men det tar vi sen.

Ryktet hade spridit sig om vem jag var. Det var jag som fick ta smällen, den andra tjejen hade nog bättre pokerface än vad jag hade. Efter gymnastiken satt några av tjejerna kvar och gick inte in i duschen förrän jag hade gjort mig klar och lämnat. Jag förstod varför och tyckte dom var helt fel ute. Det var långt senare jag insåg att andra ser på kroppsspråket vad en individ försöker dölja. Jag tackar högre makter för att den mobbingen inte fortsatte. 

Ett år efter studenten tog jag min packning och flyttade till Malmö. Jag sökte något jag inte kunde sätta fingret på vad det var. Jag började plugga på högskolan och fick snabbt många fina vänner som fortfarande är kvar vid min sida. Blev aktiv inom högskolans pubverksamhet och kårstyrelse vid sidan av studierna. Vi levde livet och detta är en av de absolut roligaste perioderna i mitt liv. Återigen avlöste killarna varandra, men ingen passade mig. Jag började tvivla på den stora kärleken. Jag kommer aldrig glömma en familjemiddag hemma hos mina föräldrar med min bror och hans fru. Jag hade med mig en pojkvän hem, vi hade då varit tillsammans ett år och jag trodde jag var kär. Efter den middagen sa min bror och hans fru till varandra "Varför är hon med honom? Det är ju helt dött mellan dom." Ån en gång har kroppsspråket visat det jag förnekade.

Två år senare, sommaren 2007, blev jag som gammal handbollsspelare tillfrågad om jag ville börja igen. Jag övervägde det, men eftersom jag inte hade spelat aktivt på många år blev jag tränare för laget istället. I det laget fanns en tjej, det var något speciellt med henne. Vi liksom drogs till varandra som två magneter, vi pratade samma språk, hade samma kroppsspråk, samma spelförståelse. Perfekt tänkte jag som tränare, att det finns en tjej på planen som tänker exakt som jag om spelet. Det fanns en tränare till som hade läst av våra kroppsspråk på ett annat sätt, han förstod vad som höll på att hända mellan oss. Kommer aldrig glömma hur jag förnekade det när han en dag ringde och ville prata om det.

En kväll i december var det lagfest. Kvällen gick och vi hade trevligt, mycket alkohol och god mat. Vid ett tillfälle står vi, vad vi tror, ensamma i hallen... då böjer hon sig fram och kysser mig. Hela min värld stannade! Aldrig har en kyss känts så rätt, jag strävade inte emot längre utan lät det bara hända. Jag kommer alltid älska den här tjejen för att hon vågade och att hon fick mig att inse vem jag var. Samtidigt som jag var lättad så kom katastroftänkandet igång. Hur ska vi berätta det här nu? Vilka reaktioner kommer jag få? Kommer vänner/familj vara kvar? Jag var nu 26 år och totalt tokförälskad för första gången i mitt liv.

Första vännen fick reda på det bara en vecka senare bara, mest av en slump då hon och tjejen stötte ihop med varandra hemma hos mig. Två av mina andra nära vänner berättade jag det för några dagar efter det…alkoholpåverkad. Hur resten visste det kommer jag inte ihåg, men en dag visste alla vännerna och INGEN brydde sig. Dom hade redan sett det! Det kändes så skönt att äntligen kunna vara "jag", vara fri och vara den jag var inför mina vänner. Dom var ju trots allt min familj nere i Malmö.

Dock så hade jag ett projekt kvar: familjen. Ungefär ett halvår senare var jag hemma hos min bror och hans fru. Min svägerska såg på mig att jag inte var i balans. Vi satt ute på deras altan och småpratade lite. Rätt som det var kom frågan jag fasade för, men ändå ville ha. ”Jag ser att du döljer något så jag måste fråga, är du bi eller homosexuell?” ”Ja, jag är bi” HJÄLP! Saken var den att detta hade dom listat ut några år tidigare men inte velat säga något om. Det gjorde dom helt rätt i, att ställa en sådan fråga till någon som själv inte har släppt sin förnekelse är inget bra alternativ. Svaret är, och kommer alltid att förbli, nej i det läget. Sen är jag väldigt glad över att min svägerska förstod att det var dags att ställa den frågan och hon gjorde det i helt rätt stund.

TACK!

Mina föräldrar då, födda på 40-talet, vill gärna att det ska ”se bra ut” inför andra och är inte alltid öppna för olikheter. Jag hade ångest över att berätta för dom, men insåg att jag var tvungen. Jag visste hur mycket jag skulle såra min mor, framför allt, mycket därför dröjde det ett år till. Till saken hör att jag tror hela släkten redan visste innan mina föräldrar. Min morbror, moster, kusiner, bror...ja säkert några till. Kroppsspråket hade talat igen, för dom.

En helg mitt i juli 2009 skulle jag åka hem till mina föräldrar för min far och jag skulle byta bil till mig. Det är 40 mil att köra, fyra timmar med mina egna tankar. Jag ägnade dessa åt att mentalt bestämma mig för att nu får det bära eller brista. Pappa kommer i alla fall inte säga att jag inte får bilen vi skulle hämta till mig, en mörkblå Saab 9-3 förresten. När jag kom hem hade mina föräldrar så klart middagsgäster, värsta möjliga scenariot. Mamma gav mig lite mat och pappa gav mig en öl, sen en öl till och en till... Jag började bli modig nu! Gästerna gick och mamma började plocka i disken. Vi började prata om livet och jag styrde in det på "rätt" ämne. Jag hade inte modet att berätta det själv så jag provocerade henne till att ställa frågan jag ville ha. Hon ställde frågan och jag svarade. Jag var lättad, mamma började gråta. Jag ville fortsätta prata om det, mamma gick upp till sovrummet. Dagen efter åkte pappa och jag för att hämta min bil, efteråt säger han till mig att han hörde vad jag berättat för "min mor igår och att jag gör bäst i att åka hem till min bror". Efter den dagen pratade jag inte med mina föräldrar på fem veckor, då ringde dom för att fråga hur vädret var i Malmö. Inte ett ord om vem jag var!

Vi har diskuterat det här efteråt, men det tog några år innan det kom upp till ytan igen, då via min bror som fick nog av all förnekelse trots att dom visste. Jag själv var så besviken och trodde någonstans att dom aldrig skulle acceptera det, därför vågade jag inte ta upp det med dom igen. Jag hade uppenbarligen sårat dom så hårt så att det inte gick att tala om. Men jag då! Det viktigaste måste väl ändå vara att jag mår bra?! Det var många tankar som gick i huvudet då och känslor genom kroppen. Allt är lugnt idag, eller ja, dom säger det i alla fall. Så länge dom inte visar något annat så får jag nog vara nöjd.

Jag stötte på motstånd från mina föräldrar. Andra stöter på motstånd från vänner och vissa från arbetslivet. Man får räkna med att det kommer någonstans och min erfarenhet säger mig att det antingen är i familjen eller bland vännerna. Inte båda grupperna. Jag tänker att arbetslivet inte behöver veta vilken sexuell läggning man har utan där ska det vara jobbet som räknas. Nu är jag tjej och av någon anledning så är det enklare och mer accepterat för tjejer än för killar. Har ett exempel på en kille jag känner som valde att komma ut som bisexuell redan i högstadiet. Det slutade med att alla hans vänner svek honom, han blev mobbad och fick till slut byta skola. I nya skolan valde han att inte vara öppen med vem han var. Den här killen har dock världens bästa familj som stöttar honom. Jag tycker att han gjorde rätt som valde att i unga år berätta vem han var. Jag var 26 år och det blir inte bättre av att vänta. Att vänta kväver sönder själen och det förstör välmåendet i livet. Hade jag insett vid första tjejen i gymnasiet så hade jag berättat då, det hade varit så mycket enklare för mig de kommande tolv åren. Nu förnekade jag detta i nio år till så jag hade inte kunnat berätta det då. När idrottstjejen kom och tog mig med storm borde jag ha tagit mig samma mod som hon visade upp mot mig. Tro mig,  jag har ältat detta hundra gånger om hur jag kunde gjort det annorlunda. Helt ärligt så tror jag inte det finns något sätt som är rätt, men det enda rätta är att det måste göras. Jag lovar att det kommer kännas så mycket bättre i själen, vilket är det som räknas. Vad andra tycker får inte spela någon roll då varje individ ska stå ut med sig själv tills vi dör.

Jag som individ har växt mycket efter beslutet att vara öppen med vem jag är. Väldigt många "vet" redan genom hur man är i sitt sätt, kroppsspråk mm. Ni vet hur man ofta får höra hur det går att "se" vem som är gay, bi eller straight. Det ligger mycket i det, det viktiga är bara att våga stå för det själv. När man väljer att berätta så är det väldigt få som bli förvånade för dom "visste" redan. Jag kände att jag växte som människa och blev tryggare i mig själv, slapp ljuga både för mig själv och andra och kunde slappna av mer. Vetskapen om att jag duger som jag är, jag är omtyckt, älskad och duktig ändå trots att jag väljer att leva i ett samkönat förhållande är så mycket värt.

Ofta är det så att detta med att kliva ur garderoben är så mycket större för oss som ska göra det än för omvärlden. Det är ju inte så att heteros ”kommer ut” direkt så varför måste vi andra göra det då? I en perfekt värld hade det inte behövts men där är vi inte. Det måste fortfarande göras, men tro mig, världen rasar inte! Den blir bättre, bättre för dig själv och hur du kommer må i dig själv. Att kliva ur garderoben är inte alltid ett lätt beslut och jag kan inte svara på vilket ben du ska ta först….det är bara att hoppa!
 

Av ala1981 27 apr 2014 21:43