Dagbok över en vecka i ensamhet

Jag som alltid sagt att jag inte tänkte åka till Kanarieöarna såg nu, genom flygplanets fönster, Fuerteventuras sandiga och kala yta närmade sig.

Fuerteventura 31.3 – 7.4 2014

Jag tittar ut genom det lilla fönstret och ser hur någon spolar av vingen som under den tidiga vårnattens köld har satt sina spår. Långt inne i magens djupaste grop känner jag en brännande känsla sprida sig. Det är som om den strålar ut från ett epicentrum som legat gömt under många år. Känslan går inte att stoppa, och jag kapitulerar inför den när jag hör ett barn gråta en bit bort. Värmen sprider sig i min kropp, ut till varje extremitet och upplöses i tårar som oblygt trillar ner för mina kinder och gör spår i den foundation jag så omsorgsfullt satte dit en timme tidigare. Mitt ansikte vänds bort, ut mot kranbilen, som sprutar ut sin ånga mot den envisa isen, så att vi kan lyfta inom utsatt tid. Det är en känsla jag inte kan styra, gammal och förlänge sedan upplevd. Något som egentligen inte passar in i den människa jag är idag, men tårarna är verkliga även om situationen bara är ett minne. Jag låter dem rinna och låter mitt inre gråta över något jag inte vet.

I den trånga flygplansgången hör jag en kvinna beklaga sig över att de fått platser så långt bak. Det "brukar de aldrig få", och jag ser i-landsproblemens röda lampa lysa intensivt denna måndag morgon, sista dagen av min födelsemånad. Det tar längre tid för barnets skrik att rinna ut i långsamma snyftningar än det tar för mina tårar att sluta rinna, även om det brinnande ljusklotet är kvar i maggropen.

Under resten av resan är det ett slagfält av inre monolog som behövs för att inte tillåta nya känslostörningar. Flygvärdinnornas påklistrade leenden ges bara till dem som är generösa med sina betalkort, och deras likgiltighet strålar ut mellan raderna av förväntasfulla sollängtansfulla nordbor som hoppas på värme och solskyddsfaktor. Min ursäkt till att sitta här är att jag tog en restresa. Jag behövde komma bort, rymma lite, se nytt, slippa laga mat och få ledigheten att varva ner mitt inre. Jag insåg rätt fort att den mesta näradödenupplevelse just denna resan skulle ge mig var osäkerheten över vilket hotell/lägenhet jag skulle hamna på.

När vi efter nästan fem och en halv timme närmade oss ön såg jag att det inte fanns mycket liv där. Det var sand överallt, och de få träd som var där var ditsatta med omsorg. Några berg stoltserade i mitten av ön men annars var det platt. De bleka nordborna rusade ut från flygplatsen och satte sig hemtamt i bussarna som stod i långa rader. Sätena var ännu kladdiga av sista dagens soldyrkande nordbor som efter en intensiv vecka satte sig på det återvändande planet. De hade nya minnen att berätta för kollegor och släkt. Jag själv och min självlysande kropp fick reda på att jag skulle komma till en lägenhet och mina nävar knöts i ett ”Yes”. Då kunde jag laga lite mat och slapp att vara förvisad till ”danish beacon”- och ”english breakfast”-matställen.

De andra i minibussen hade sett till att de kom till andra ställen, så som exempelvis aktivitetshotell, så jag var den enda som trillade ur bussen med min ryggsäck fastklistrad på min varma rygg. Jag skulle bo i området ”moon” och fick en karta i handen där den spansktalande kvinnan med van hand hade ringat in med gul märkespenna var vi var och numret på mitt rum. Jag traskade ut i ett månlandskap och gick längs vägen som på båda sidor hade små hus hopsatta till ett försök till originalitet. Jag tyckte mest det liknade ett science fiction-försök i likformighet. Det enda som hördes var blåstens ihärdiga ilska. En ilska som den inte längre själv visste vad den berodde på. Bara ihärdigt blåsande. Inga bilar, inga människor, ingen musik, inga fåglar. Bara vita små lådor, likformiga i ett likformigt landskap.

Dag 3
I går var det som om jag stod ensam mot allt och alla. Den enda människan jag pratade med på hela dagen var damen i receptionen då jag skulle säga att jag inte hade något varmvatten. Jag hade duschat mig hjälpligt under rinnande kallt vatten och kände en lätt frustration omfamna mig. Dåliga tankar bort, sa jag till mig själv, och tog ryggsäcken på mig med vatten och uppgaskat humör nerproppat i den. Det var dags för en promenad ner till havet och på min väg dit visade det sig vara en marknad med all sköns krimskrams. Jag är inte mycket för saker och använde min tid till att titta på folket istället när jag snirklade mig fram genom raderna av stånd som sålde allt från billiga klockor till massage. Alla dessa människor, precis som jag turister, som är här av olika skäl. De flesta är äldre par från Brittiska öarna och Holland vilket avspeglar sig i receptionens DVD-bibliotek. Uselt skräp där den ena 70-tals actionfilmen är sämre än den andra, även om jag hittade ett guldkorn i går. Jag såg en reflektion i dessa människor som gick där helt obehindrat med sina enorma kroppar som bara skrek efter lite LCHF eller 5:2 diet. De makade sig sakta framåt och prutade lite försiktigt i de afrikanska stånden där försäljaren inte fått någon utmaning på länge. Lättförtjänta pengar av dumma nordbor, tänkte gästarbetarna säkert. Är det oundvikligt att jag också hamnar där, som överviktig och likgiltig inför allt annat än priset på ”madeintaiwan”-leksaken som jag vill köpa med hem till barnbarnen som ännu inte anlänt? Så många överviktiga människor, är det mitt öde att bli som dom? Jag är ju här, tillsammans med dem, på en billig resa till solen och värmen. För så var det väl, det var väl mitt mål? Att få slappna av lite och bara vara?

Jo, det var mitt mål, men istället för att följa dem i deras spår ner till den irlänska puben för en lunch går jag åt andra hållet. Sanden som flugit från Sahara och nu blivit uppblandat med saltvattnet från atlanten piskar mig i ansiktet så mina ögon smalnar och munnen stängs i en reflexmässig rörelse. Strandpromenaden vid Sheraton hotell känns behaglig med vinden i ryggen, och jag går ut på den breda strandremsan som skiljer mig från evigheten. Tre kameler ligger efter varandra på rad, hopkedjade med varandra i ett fängelse de inte ser ut att lida av. Jag sätter mig en bit bort och börjar fråga dem om de blir behandlade väl, och om de har det bra. Det är bara den första kamelen som hör mig, Han vänder sitt långa ansikte mot mig, idisslar lite trött och visar på inget sätt att han varken förstår eller vill svara. Han lever i sin egen värld och njuter kanske av att slippa ha en drös med turister i korgen han har på ryggen. En dam kommer fram och frågar mig vad det kostar att rida på dem, och jag ursäktar mig med att jag också bara är turist. Kanske hade jag kunnat bli kamelskötare för en stund. Jag hade kunnat komma närmare djuren om jag skulle leda dem. Fast vart skulle jag gå? Jag vet inte vad som förväntas av mig som kamelskötare så jag reser mig upp och följer med strömmen av människor som går längs strandpromenaden, bort eller till, ingen vet.

Tillbaka på rummet hade hungern försvunnit och jag gjorde några extra situps efter min färd längs överdådets ringlande gränder. Tomt, inga människor. En massa fönster och uteplatser, men inga människor. Jo, ett äldre engelskt par som lapar sol så fort den kommer fram. De arbetar på sin hudcancer medan jag sitter, ännu utan bikini, och njuter av värmen. När kvällen når sin kulmen inser jag att jag pratar med mig själv i brist på mänsklig kommunikation. Rastlöshetens mecka personifierad i denna kvinna har svårt för att slappna av, och stegen blir än ut, än in, men till slut fångar sömnen mig i en vindil.

Jag vaknar till kyla och regn på min tredje dag. Suckande står jag i dörröppningen och undrar vad dagen ska ge mig. Nåja, dåligt väder är säkert lika bra eftersom jag ännu inte påbörjat min förberedelse inför undervisningen i neurologi jag ska ha dagen efter jag kommer hem. Det är motigt att sätta mig med alla papper som ligger utspridda över sängen. Ett någorlunda ordnat kaos, precis som hela mitt liv verkar vara, och jag tar mig i min dåligasjälvkänslankrage och drar mig lite uppåt. Kom igen nu Stiefler, det här kan du, och du kan det bättre än dem du ska lära ut det till.

När jag väl satt igång är varenda cell på helspänn. Mitt sympatiska nervsystem är i full gång och jag känner mig som hemma. Alla sinnen är påkopplade och jag skriver, förklarar och förenklar tills jag lyfter blicken några timmar senare och ser att solen gör ett tappert försök att bryta genom de ännu gråa molnkladdarna som hastigt förflyttar sig ovarnför Fuerteventura denna dag. På med ryggsäcken och leta upp busshållplatsen, vilken jag hittar bland en massa människor som ser ut att vänta på något. Jag tar mig till Puerto del Rosario och upplever en, för mig, intetsägande stad. Jag försöker att vara optimistisk och se positivt på det mina ögon vilar på, men det är svårt. Jag ser ett helt samhälle, en hel ö som är uppbyggd kring människors önskan om lite sol. Allt handlar om turismen, och jag har svårt för att hitta något gammalt och genuint. Det hjälper inte att jag självklart kommer in til staden mitt i siestan. Jag som önskade fly ensamheten lite hamnar i en ny ensamhet då alla spanjorer är hemma och håller lediga timmar. De människor jag ser liknar människorna på marknaden från igår och de är verkligen inte många. Gågatan är så gott som folktom, och jag föreställer mig att den om några timmar kommer att vara inbäddad i glada skratt och musik från de nu gallerförsedda dörrarna. Jag flyr in i det stora shoppingcentrat mest för att jag behöver hämta lite pengar från en automat. Fyra våningar med hundra affärer. Jag blir helt vimmelkantig och får absolut inte någon lust att handla något. Egentligen borde jag vara ett bra kap då jag inte äter särskilt mycket, inte tål mycket alkohol och inte tycker om att shoppa. Lite mat behöver jag och jag går in i mataffären där jag hittar rysligt mycket billigare mat än på den lilla lokala affären. Såklart!

Dag 4
Jag har näst intill sträckläst Kristian Gidlunds bok ”Kroppen min”. Man skulle kanske tro att jag kunde vara utan död och elände på min semester, men så är det tydligen inte. Jag har hört mycket gott om denna bok innan jag köpte den, och hade höga förväntningar. Jag är född till att vara en ifrågasättande person och hade lite svårt för att ta till mig den i början. Jag hade fått höra att den var en livsälskande berättelse, men jag hade svårt för att se det. Det jag läste landade lite i bitterhet och jag skämdes över mina tankar. Denna unge man som nu är död skulle jag på inga sätt ifrågasätta, men jag undrar om han inte hade uppskattat att jag hade ställt frågor och inte slukat allt. När jag nu läst färdigt de 300 sidorna på två dagar kan man nog säga att den grep tag i mig ändå. I min konkusion av hans ord tar jag fram det jag tyckte fångade mig, och det var att han vågade konfrontera döden och prata om den. Döden som i vårt samhälle blivit så tabubelagt vågade han skriva om. Det gladde mig att han gjorde det. Genom att se döden och brottas med den levde han också på ett annat plan. Han kunde genom sina rädslor se livet för vad det var, utan omskrivningar eller ursäkter. Jag ger honom en stor eloge för det. Sedan är jag skadad på mitt sätt genom att ha arbetat så länge i sjukvården så jag hade gärna sett lite mer själva sjukdomen, men det var inte det han ville få fram så jag backar. Han visade att han hade en tro på att det kom något annat efter kroppens förfall, och det tror jag många är glada för. Jag skulle gärna vilja att min store son läste det, för boken ger en perspektiv på livet. Han skrev att från första dagen vi föds är det en väntan på döden. När jag pratat med patienter och kollegor har jag ibland, i lätt frustration, kommenterat när någon frågat om patienten nu är palliativ. ”Vi är alla palliativa. Skillnaden på patienterna och oss är att vi tror oss ännu leva för evigt, medan de har sett att det finns ett slut”. Så som de lever borde vi alla leva. Ta till vara på kärleken och vänskapen. Tro inte att det blir bättre i morgon. Vi ska vara rädda om varandra, även de vi inte känner. Det finns tillräckligt mycket ilska i världen, och vi borde istället göra vad vi kan för att bli av med den och se oss som ett sandkorn i en öken. Min första dikt handlade just om detta. Lustigt. Var är den nu? Glömd, undangömd.

Jag har återigen brottats med axoner och dendriter, A-fibrer och C-fibrer men tycker ändå att jag fått lite kläm på det även om det är en del kvar. Jag gick en lång runda på några timmar nere vid ”samhället” och upptäckte till min glädje att det fanns mer än vad jag vid första anblick trodde. Istället för att gå rakt fram gick jag åt vänster och hittade en massa affärer och matställen, även om det var samma stuk på det som var rakt fram var det trevligt att se något annat när man gick till vänster. Ibland behöver inte vägarna vara så långa och krokiga. Det är vår egen begränsning som styr oss i våra efarenheter. Precis som för Kristian Gidlund.

Ännu en dag lider snart mot sitt slut. Jag har pratat med min lille son på skype och det var härligt att se hans underbara ansikte. Jag blev helt varm inombords och kärleken svämmade nästan över där i receptionen där jag försökte hålla tonen nere fastän mitt skratt överröstade de sterilt reflekterande väggarnas eko. Han mår bra och berättade om skolarbete och planer iför helgen. Livet går vidare för honom och ingenting är egentligen annorlunda än det brukar: han är hos sin pappa precis som vanligt, det är bara det att jag inte är hemma som jag brukar. Jag fick skarpa tillsägelser om att bada, om inte annat så i poolen. Jag viskade lite tyst fram att jag inte ens hade haft bikini på än, och skämdes lite smått, med ursäkter om att det inte var så varmt som jag trott haglade genom cyberspace som en kulspruta utan maxskott. Nu väntar ”Pride and Predjudice nr 1”, vilket var det enda film av något som helst värde som jag hittade i DVD-biblioteket. Jag är glad för att biblioteket finns även om jag fick stå ut med en rent bedrövlig actionfilm med Roger Moore från 70-talet igår. God natt!

Dag 5
Jag vaknade med en beslutsamhet att ta mig an dagen med kraft och äventyrskänsla, så jag åt snabbt lite youghurt, tog en kopp kaffe och på min väg ner till busshållplatsen köpte jag vatten och en liten baguette som färdkost. Det var en varm och skön dag. Solen sken från en klarblå himmel och jag förbannade att jag inte tagit något långärmat med då jag misstänkte att min tur upp mot norr skulle bli en varm historia. Jag tog bussen in till Puerto Del Rosario och kände mig nästan som en van Fuerteventurabo som denna gången inte behövde titta oroligt ut genom fönstret för att se vart bussen tog mig. Jag visste att vi skulle komma till den stora bruna byggnaden i utkanten av stan, och där skulle jag byta buss till nr 6. Så var den glada sagan slut för helt plötsligt hamnade jag i turistångesten när jag började närma mig mitt mål Correlejo utan att veta var jag skulle hoppa av. Skulle jag våga dra i snöret här, med risk att jag skulle hamna helt åt skogen? Nej, jag åker en bit till. Biten blev lång och jag såg de vita sanddynerna försvinna långt bakom bussen. Sanddynerna var mitt mål, men vi försvann sanbbt in i ännu en turiststad med tyska uteserveringar och brittiska pubar längs kanten av huvudgatan. Jag var så heligt trött på all denna smörja, och ville bara bort så fort som möjligt. Jag kände mig ännu en gång som jag var på mitt eget äventyr. Hur långt skulle det dröja innan jag hittade mina dyner och vad skulle hända på vägen? Min ständiga följeslagare i livet, min fantasi, fick mina steg att metodiskt och nyfiket gå längs havet på små stigar. De flotta husen med pooler just vid havskanten låg på min ena sida, och de svarta klipporna på den andra. De flesta husen var tomma och jag undrade vad det var för människor som ägde dem. Vägen var lång och jag kände hur jag blev lite yr. Jag hade för lite vatten med mig och förstod att min kropp behövde lite socker i värmen, men jag stred på även om det fanns en bar med en ”free pool”. Jag hade inte ens en bikini på mig utan gick med min älskade batikklänning medan alla andra hade shorts eller badkläder på sig. Efter en del strapatser förbi ett supertjusigt hotell så öppnade sig lanskapet för mig med de vita sanddynerna. Det var kilometervis med vitt sand och i fjärran var de höga bergen. Tyvärr skymdes en del av denna fina utsikt av två megastora hotell som låg mitt ute i sanden. Mellan mig och hotellen stod ett litet skjul utslängt. Några stolar stod framför den bruna baracken, och här hittade jag mitt vattenhål som med verklighetens ögon inte ens var en hägring. Äntligen fick jag min Coca-cola av en man som var den mest genuina spanska person jag träffat på hela resan, för han kunde inte prata någon engelska. När jag frågade om busshållplatsen gestikulerade han med stora armrörelser mot hotellen och sa något om ”ten minutes”. Okej, lugnet la sig och jag tog min dricka och kände på det vansinnigt kalla vattnet som påminde om Agadirs köldknäpp, och igenkänningsfaktorn var kanske inte så svår att förstå med tanke på att det var samma Atlant här som där. I den stunden kände jag ingen sorg över att jag inte tagit med badkläder, och ska sanningen fram var det inte många som trotsade vågornas kyla även om sanden fick solljuset att förstärka värmen mer än en gång. Jag insåg rätt fort att jag skulle bli helt bränd om jag stannade för länge, så efter en timme eller började jag ånyo min vandring mot busstationen.

Skuggan vid det lilla plåthuset som kallades busshållplats var befriande och jag motade bort den begynnande huvudvärken med det sista av min dricka. Efter en lång väntan satt jag igen på bussen tillbaka, och var nöjd med att jag hade gjort något.
Jag hade ännu inte varit ute och ätit en enda gång, och kunde inte förmå mig själv att komma hem till sverige igen utan att ha ätit Paella eller Tapas. Jag duschade min röda kropp, smorde in den med sval kräm, tog på lösa kläder och ett gott humör och begav mig ner till ”stan”. Det blev en vandring i frustration, både för att det kändes knasigt att komma själv och för att jag inte tyckte det var värt pengarna, men det största problemet var att det inte gick att hitta något ställe som serverade spansk mat. Jag kände hur jag tappade modet och inspiriationen mer och mer, och det slutade med att jag hamnade på ett engelskt matställe nära mitt eget lilla rum där jag fick mig serverat indisk masala från microvågsugnen och ett glas halvsunkit vin. Det var mat, och det smakade gott med nanbröd och varm mat. Mannen som ägde stället var från england och vår pratstund var som en annan god föda som jag lidit brist på de senaste dagarna. Medan mannen släkte ner stället fick jag lånat med mig en DVD, och så begav jag mig hemåt till mina nya vanor med film och bok i sängen.

Dag 6
Inget särskilt hände dag 6, utan bara studier och en liten tur till den afrikanska marknaden.

Dag 7
Jag hade promenerat ner till havet en annan väg denna dag. En dag då jag senare fick höra att en värmebölja var på väg in. Jag gick längs de vägar som inte så många turister går på och njöt av värmen och solen. Jag landade på den mjuka, vita stranden och tog lite vatten medan jag lät min ryggsäck skyla mina fötter som var lite brända. Vinden varm, varm och len och jag förpassade sms från Sverige långt bort. Problem är något vi skapar när vi inte har något annat för oss, och jag vägrar sätta mig i problemfällan. Jag kände det som jag drogs tillbaka till eländet och rannsakningens borg. Till det land som var mitt, men som ändå var något främmande.

Jag tittade in i hans ögon när han sa: ”What a remarable woman: Lecturing and listens to hip-hop”. Då visste jag att timmen var slagen, och mycket riktigt tog det inte lång tid innan hans fru tog in disken och de begav sig. Inget konstigt blev sagt. Bara en trevlig eftermiddag med vin och öl. De hade just kommit och jag ska snart åka, De var från Cambridge och jag från Sverige. Alla dessa olyckliga par som finns överallt. Först ägaren och hans fru. Olyckliga på var sitt sätt. Sedan paret från Cambridge. Säkert inte olyckliga egentligen, men under samtalets gång hade jag öppnat upp för en önskan som fanns nedgrävd hos den ena parten. Jag hade trampat in på minerat fält, och ifrågasatt det som de egentligen levde för; resorna hit. Jag gjorde det av nyfikenhet, och berättade varmt om Goa och lugnet man kan hitta på andra ställen i världen. Något som kanske kunde vara ännu bättre om de bara vågade. Jag öppnade porten för önskningarna, vilket var dumt av mig.

Det blev lite vin för mig, och för deras del öl och vi hade trevliga dialoger om allt och sedan inget. Kvällen tog slut och jag begav mig på min sista kväll här i Fuerteventura tillbaka till min lilla lya. Jag som hade tänkt att jag skulle gå igenom mitt undervisningsmaterial än en gång fick se mig besegrad av det som är livet och dess sidospår.

Jag önskar jag kan bibehålla lugnet jag funnit inom mig när planet väl landar i Sverige igen. Kanske är det så alla känner som varit iväg. Det som gör att de försvinner igen. Bort till det som inte är dem. Flykten från alla måsten och vardagen. Jag vill inte fly vardagen, för det är den som gör livet, men jag vill fly problemen som är skapade i ett i-land som suckande vet svaren i en annan dimension. Låt mig få möjlighet att fly fler gånger. Min tanke om denna resa har blivit precis som jag önskade, och det är värt mycket. Jag gjorde denna resa till ett lufthål där kraven försvann och stunden fick styra. Den får bli ett bevis på att jag kan leva ett ok liv även mina älskade barn inte ständigt står vid min sida.