sourze.se
Foto: Flickr/atlumschema (CC 2.0)

Foto: Flickr/atlumschema (CC 2.0) 

Den som vandrar mellan liven...

Ingenting är nytt.

En sån här dag vet man inte riktigt vad man ska göra med...ligger som ett energifält mellan allt och inget. I nuläget synes allt för mycket och inget för smått. Man kan skriva en dikt, men ack för grått, eller en roman och tröttna efter första stycket.

En gång i södra Europa, för många generationer sedan blev jag oändligt förälskad, som jag fortfarande är, i samma kvinna, samma hjärta och samma själ. Hon lärde mig vad villkorslös kärlek var, och jag lät henne, gav henne. Jag kom också att lära mig vad villkorslös sorg var, den som vandrar mellan liven. Den som kommer när något upphör fast det inte är så det är menat, den som vänder och vrider, söker. Den som manar till uppbrott när tryggheten vill bygga sitt skyddande näste. Kärleken önskar jag för evigt behålla, den jag fann med henne, men sorgen vill jag lämna kvar. Någonstans måste cirkeln slutas och jag önskar det blir snart, innan allt tar sin början igen.

Då, när hon vilade i mig, skrev jag dikter och romaner, de jag påstår att jag fortfarande gör. Fast de har jag skrivit förr, då, för längesedan när vi älskade så, innan livet svek oss. Idag skriver jag inte mera. Ingenting är nytt. Jag bara reser till henne, över jorden, genom tiden, mellan rummen och plockar upp ett ensamt blad.

Man kan fundera på livet en sådan här dag, över en kopp kaffe vid ett regnigt fönster. Kärleken i en sång mot fönsterblecket. Var du nånsin förälskad i ett rusigt liv för längesedan. Säkert, det var vi alla. Söker du den dagen ni möttes, och dess ljus, ler du och ser henne le mot dig ? Då har du inget att frukta, men skrämmer dig den dagen ni skildes, mörkret och marorna som skrikande rider med dig om natten. Då har du också varit där en gång. Då är du min kamrat på resan.

I det soliga Italien levde vi lyckligt , och jag älskade se henne dansa, höra hennes sång, eller kanske vi sprang som barn kring stugan i den djupaste av skogar, möjligen i gamla England, som ungdomar i en förbjuden kyss, noga att inte gå längre än vi borde.

Men någonstans spelades ett spel, någonstans förlorade både hon och jag. Jag söker inte hämnd, för tiden, endast livet, tillåter inte sådan, men upprättelse och att cirkeln äntligen sluts. Att jag får somna med huvudet i hennes famn igen. För alltid, som det barn hon lät mig vara, som den man jag är. Att kretsloppet bryts och vi får älska för evigt. Regnet och kaffet, våren utanför. Vad är det som låter så? "Din tystnad" ekar det. Det är hennes skratt som är min tystnad. I mitt eko av det som var och är.

Allt för mycket och inget för smått en onsdag morgon.


Om författaren

Författare:
Fredrik Lindskog

Om artikeln

Publicerad: 19 mar 2014 15:54

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: