Om "den splittrade" vänstern

Vädjan om att låta minoriteter höras bör även gälla de personer som känner att de är ur synk med hur dagens vänsterdebatt förs.

Det Tomas Hemstad skriver på Politism.se den 28 Februari anser jag i det stora hela är rätt. En Vänster som inte växer och vidgar sina perspektiv är inte värd att ha.

Jag delar Hemstads syn på turerna kring Kajsa Ekis Ekman och feministfesterna i Stockholm. Det öppnade dörren för en konflikt som är inneboende i den moderna Vänstern. Intolerans mot transpersoner kan bli en del av denna konflikt, men det handlar inte enbart om rädsla. På samma sätt som det inte handlar om Ekman.

Det handlar om ett brett idéarv och att alla i Vänsterns brokiga idévärld måste få plats att yttra sig. Vädjan om att låta minoriteter höras bör även gälla de personer som känner att de är ur synk med hur dagens vänsterdebatt förs.

De olika strömningar som tillåter att Vänstern tar de uttryck den tar idag kan inte alltid stå sida vid sida utan att viss konfliktyta uppstår. De gånger folk invänder emot det postmodernistiska språkbruket handlar det nödvändigtvis inte om transfobi, homofobi eller en obstinat ovilja att ta till sig det andra säger.

Traditioner inom vänstern där en jargongtung analys anses mindre viktig när det kommer till utjämnande av ojämlikheter är inte ovanliga. Mer frihetligt sinnade personer som Murray Bookchin och Noam Chomsky kritiserar de tänkare som delar av dagens postmodernistiska terminologi kommer från; bl a Michel Foucault och Jacques Derrida. Man understryker att ideologi, om än viktigt, på sätt och vis blir sekundär om det politiska ställningstagandet ifråga inte mynnar ut i en användbar praktik.

Det är inte att, så kallade, identitetspolitiska frågor anses oviktiga, och jag tror att det är rätt få som faktiskt invänder mot idén att diskriminerande maktordningar samverkar. Tvärtom så tror jag att många strömningar inom vänstern länge påtalat denna idé, men man har valt att både rent ideologiskt och verbalt att frasera detta på ett annat sätt än i dagens huvudfåror.

Det står inte i motsättning till att man faktiskt ställer sig kritisk till hur man upplever minoritetsfrågor hanteras i den offentliga debatten.

Många är nyfikna på dessa frågor, och många nyfikna blir som överkörda av jargongstinna ångvältar, vilket kan tänkas motverka syftet att inkludera och därmed förhindra framväxten av en lämplig praktik.

Jag försöker inte hävda att Hemstad på något sätt ställer sig bakom sådant beteende, i och med sin text. Jag hävdar att det är en viktigt aspekt av diskussionen som kan förklara en del av motsättningarna inom dagens Vänster. Detta borde påtalas mer.

Omskapandet är "vi:et" är något många vänstersinnade tar som naturligt. Det upplevda omformandet av en jämställd samhällsvision, där man ger förtur till människor som tillhandahåller expertis förunnad endast vissa, ses som mer kontroversiellt; jargong och språkliga barriärer är en del av detta. Den mänskliga nivå Hemstad påtalar lär även inkludera dem som inte kan identifiera sig med det postmodernistiska arvet eller delar av det.

Man skulle kunna säga att de anser att karamellfärgat vatten också just är vatten. Inte Champagne.