Melodifestivalen, delfinal 4, Alcazar. Foto: Printscreen SVT Play 

Förutsägbart resultat när Anton Ewald och Alcazar gick vidare

Resultatet av den fjärde delfinal var så förutsägbart att till och med en beduin mitt i Saharaöknen hade kunnat förutspå det. Skämt å sido så var det definitivt de rätta två låtarna som gick till finalen. Jag är ingen Alcazar-fan, men jag blev imponerad av deras superproffsiga framträdande och jag vågar påstå att oavsett resultatet i finalen kommer deras ”Blame it on the Disco” att ge Andreas Lundstedt och hans tjejer anledning att höja sitt turnégage i sommar!

I min recension av förra veckas deltävling skrev jag att Oscar Zia gick vidare till finalen på grund av att han hade flera fans än de övriga deltagarna och att marknaden för tonårsidoler är begränsad. Nu har Anton Edwald också gått till final, troligen tack vare samma småtjejer som förra veckan röstade på Zia och som denna veckan röstade på honom. Det gör att Edwald och Zia nu tvingas slåss, inte bara med varandra, utan även med Yohio, om samma telefonröster i finalen. Anton Edwald är en riktigt duktig popstjärna, men problemet är detta: Det hade lika gärna kunnat vara Danny Saucedo, Eric Saade, Yohio eller Robin Stjernberg! Jag upprepar, det finns för många tonårsidoler för den begränsade musikmarknad vi har i detta lilla land.

Linda Bengtzing är en tjej som förtjänar framgångar. Jag jobbade med henne i musikstudion för ett tiotal år sedan innan hon blev känd. Är det någon som jag unnar framgång är det Linda, men frågan är om Melodifestivalen längre är det rätta forumet för henne eller om tävlingen har börjat bli en belastning för sådana artister som hon? Vi såg alla det dystra uttrycket i Shirley Clamps ansikte förra veckan, för att inte nämna skandalen med att Doktor Alban inte gick vidare. Att Linda inte gick vidare berodde inte alls på att hon hade en dålig låt eller att hon inte dög, utan det berodde på att hon inte har tillräckligt många fans som är beredda att lyfta häcken ur vagnen och rösta för henne.

Ellinore Holmer och hennes ballad ”En Himmelsk sång” var inte olik Ellen Benediktssons bidrag från första delfinalen, men fråga vem som helst som lanserar musik i Sverige så kommer de att säga samma sak som jag, nämligen att Ellinore och hennes ballad, hur fin den än var, inte kan konkurrera med Ellen Benediktsson och hennes fina ballad. Ellinore Holmer är en duktig sångerska, men Ellen är en blivande stjärna. Vissa saker vet man bara i den här branschen.

Ammotrack var hyfsat bra, men de kommer att ramla ut ur tävlingen i Andra chansen. Tråkigt, men så är det. Men de, tillsammans med Janet Leon, Josef Johansson och gruppen I.D.A. förtjänar respekt för deras duktiga framträdanden i en tävling i vilken de hamnade som konkurrenter mot mycket populära artister som Alcazar och Anton Edwald. Det är, som jag skrev för ett par veckor sedan, praktiskt taget omöjligt för nya, och för teve tittarna okända, artister att slå igenom i Melodifestivalen om deras konkurrenter redan har många fans. Det enda sättet man kan bryta igenom bruset på är om man heter Ellen Benediktsson och har en sådan låt som hon har.

Jag förutspår att Alcazar nu har blivit en riktigt stor konkurrent till tonårsidolerna Anton Edwald, Yohio och Oscar Zia. Låten har vinnarpotential, men frågan är om Alcazar har lika många telefonröstande fans som Oscar Zia och Anton Edwald har eller om deras fans, särskilt dem över 40 år, istälet kommer att falla för Ellen Benediktsson.

Avslutningsvis vill jag säga till SVT så här: Det är dags för Christer Björkman att släppa taget om Melodifestivalen, det är en ny tid på gång. Det behövs nytt blod och ett nytt system. Svenska folket är trött på Mellon nu och det märks i de sjunkande tittarsiffrorna.

Nästa Vecka är jag bortrest utomlands och missar Andra Chansen, men jag lär nog ha en och annan sak att skriva om efter finalen den 8 mars. 

Av William Butt 23 feb 2014 14:43