Glidargeneration eller faktiskt utsatt för extra mycket stress?

"Jag kan heligt, bokstavligen, praktiskt erfarenhetsenligt påtala, underteckna och stryka under, att utbrändhet inte är något fejk!"

Hon har utan tvekan en poäng, programledaren och journalisten Jenny Strömstedt, när hon i Expressen häromdagen skrev om ”En ny generation som vill glida genom livet”. Hon låter Emil Jönsson och hans OS-bronsprestation (vars slutspurt hon tror att hela Svenska folket, liksom hon själv, sett om minst 20 gånger) stå modell för den uthållige mannen och som kontrast mot denna moderna glidargeneration, som är drabbad av det hon målande kallar för ”känna efter-sjukan”. Strömstedt exemplifierar med en kvinna som hon stötte på, som kände för att vabba i "Vabruari" för att umgås med sitt barn en dag istället för att jobba. Ett annat exempel är om en yngre bekant som kände för att skolka från skolan för att denne kände att en eventuell förkylning höll på att bryta ut. Hon beskriver vidare utifrån veckans nyhetsrapportering om skolans kris efter Pisa-haveriet, hur lärare runt om i landet påtalar att det finns effekter utanför skolan som påverkar resultaten och citerar en fritidspedagog som arbetat i 40 år på låg- och mellanstadiet, som säger ”Den nya generationen barn har inte samma uthållighet. De tröttnar snabbare på en aktivitet”. En eloge till denne man, tänker jag spontat, som jobbat och bidragit så länge till samhället. Jag menar det! Jag tänker också lite grann på att han måste ha börjat jobba i relativ ung ålder om han jobbat så länge, något många inte är förunnade idag. Strömstedt spekulerar lite i att den nya generationen kanske mer känner för att spela dataspelet ”Call of Duty” än att sköta skolan.

Jag måste erkänna en sak: Innan Strömstedts artikel hade jag ingen aning om att Emil Jönsson var så uthållig, men kanske ännu viktigare; vem han var. Om Strömstedts tes håller så är jag kanske den enda som inte har sett slutspurten 20 gånger om. Jag har inte sett den en enda gång faktiskt. Hade till bara för några dagar sedan inte ens någon aning om att det var OS, tro det eller ej. Och jag är ändå tämligen sportintresserad! Jag har nämligen inte orken att se ett helt program på TV numera, jag har inte tittat på TV på bra länge. Däremot har jag suttit framför datorn en hel del, för jag har känt för det, inte spelat ”Call of Duty” just, men ändå. Många gånger på senare tid har jag inte heller tagit mig till mina föreläsningar i skolan för att jag inte riktigt känt för det.
Jag är inte säker, men det verkar som att jag tillhör denna glidargeneration, om jag tolkat det hela rätt.

För att sätta saker i perspektiv kanske jag ska berätta lite mer, föreställer jag mig. Vart ska jag börja? Kanske med avstamp förra våren då jag hade parkerat min bil och när jag är på väg tillbaka till bilen bara en timme senare glömt bort var jag hade parkerat den. Eller den gången jag skulle förberedda morötter till dotterns fikalåda som jag gör varje morgon, men kom på mig med att fräsa lök. Alltså kom på det flera steg senare - skalade löken, hackade den, satte igång spisplattan, hällde i olja i stekpannan och i med löken… att det inte var det jag skulle göra. Eller om flera bekantas namn jag lyckas glömma flera gånger om. Eller om en klasskamrat som jag inför årets skolstart presenterar mig för och skakar hand med som om hon var ny i klassen fast vi läst socionomprogrammet tillsammans i två år, vilket jag kommer på först strax efteråt. Eller nu vet jag: gången då jag ställde ner matkassarna framför min lägenhetsdörr och trycker på den automatiska bilöppnarknappen på bilnycken och väntar på att lägenhetsdörren ska öppna sig.

Visst, alla kan vara lite förvirrade ibland, så är det ju. Kanske lite oftare för min egen del. Egentligen ska jag kanske bara berätta att jag är riktigt trött, varje dag. Kanske våga bli lite väl privat och kort nämna ångestsymptom och sömnsvårigheter också. Eller bara att jag till sist fattade vad det handlade om, eller kanske snarare erkände det, och började Googla på det som förr kallades för att bli ”Utbränd” och numera heter Utmattningsyndrom, eller, om man inte riktigt helt gått in i väggen, för en "stressreaktion".

Jag ska erkänna en annan sak nu. Jag trodde på allvar att i och med att utbrändhetsbegreppet försvann - att man någonstans kommit fram till att det hela bara handlade om flum. Att folk fejkade lite grann, för att slippa jobba och så. Jag trodde verkligen det! Jag ska inte påstå att jag är den vassaste kniven i lådan, men är det bara jag som på allvar började misstänka att utbrändhet var litet av en fejksjukdom? Jag kan heligt, bokstavligen, praktiskt erfarenhetsenligt påtala, underteckna och stryka under, att utbrändhet inte är något fejk! Det är ganska allvarligt till och med. Den beskrivna förvirringen ovan är symptom på kognitiva funktioner som börjar slås ut, och som i värsta fall kan bli permanenta. Kanske ska jag skylla mig själv för att jag är ensamstående med delad vårdnad, heltidsstudier och två extra jobb. Att jag försatt mig litet själv i den situationen. Kanske det. Men kanske trodde jag att jag var av den uthållighetstyp som Strömstedt efterlyser fler av, att jag inte alls var en glidare? Snarare som två Emil Jönsson och borde så här i efterhand förtjäna en medalj jag med?

Ok, jag fattar. Ni tror att jag börjar glida ur spåret nu. Och jag skulle inte klandra er om ni tänkte så. För vad har min stressreaktion med glidargenerationen att göra? Jo, jag tror att även om Strömstedt har en poäng i att det finns många människor som gärna vill glida genom livet, så saknar hon ett nyanserat perspektiv som lätt kan göra hennes text alltför svart och vit. Jag tror att många människor idag är jävligt stressade. Stressade över att inte ha tillräckligt mycket tid hemma med barnen, stressade över att inte få en trygg anställning, eller en anställning överhuvudtaget, stressade över ekonomin generellt, över att få ihop vardagen, stressade över framtiden, att det folk egentligen känner ibland, är att man behöver hantera denna stress, kanske fly in i datorvärlden, vad vet jag? Eller andra missbruk, för den delen. Jag tror så, även om jag reserverar mig för att jag uttrycker mig generellt, medveten om att allt inte går att härleda till stress, men ändå mer än vad man vill erkänna, vill jag påstå. Och mer än vad man vågar prata högt om. Och jag kan inte låta bli att undra hur barnen/ungdomarna i skolan resonerar när de som hyllas i media och av samhället i stort är människor med stjärnglans av andra skäl än bra skolresultat? Jag håller fast vid att Jenny Strömstedt har en poäng, men om man inte fyller i mellan raderna så tror jag att man lätt kan missa orsaker som man borde ta på allvar också, sådant som den ovan citerade fritidspedagogen påtalade, d.v.s faktorerna utanför skolans väggar, såsom ungdomsarbetslöshet, skolpolitiken, generell stress i vardagen, ekonomisk ojämlikhet i samhället, påverkan från mediesamhället, brist på kvalitétstid hemma med barnen m.m...

Och nu i efterhand tänker jag spontant, för att avrunda det hela, att jag själv kanske borde ha känt efter mycket tidigare och lite mer i mitt liv.