Sigrid, sju år, printscreen SVT Play 

Sigrid sju år! Vilken stjärna, vilken skräll!!

Att Sanna Nielsen gick till finalen var förväntat. Det kan möjligen vara hennes tid nu – vem vet? Hon är en skicklig sångerska, men inte någon riktigt popstjärna i ordets rätta bemärkelse. Detta beror på att hon har en förmåga att vara enastående när hon får en riktigt bra låt (såsom exempelvis med Bobby Ljunggrens ”Empty Room” – Melodifestivalen 2008) men hon kan plötsligt omvandlas till en lite halvtråkig b-artist när hon sjunger sämre låtar. Och problemet med Sanna Nielsen är att hon sjunger en hel del sämre låtar! Det framstår som om hon inte tycks förstå skillnaden mellan bra och dåliga låtar. I julas sände SVT vad som jag tyckte var en av de sämsta julkonserter man sett i svensk TV. I programmet sjöng Sanne tillsammans med en amatörkör i någon liten kyrka någonstans. Med rätt låtar och de rätta arrangemangen hade det kunnat bli en jättefin julkonsert, men varenda låt lät som låten innan och även om hennes ackompanjerande gitarrist var en oerhört skicklig musiker, blev det hela lite för tråkigt. Redan efter tredje låten började jag gäspa. Men nu, sex år efter ”Empty Room”, har Sanna Nielsen återigen fått en riktigt bra låt. Fredrik Kempe, vars bäst-före-datum onekligen börjar gå ut, har lyckats, med nöd och näppe, förlänga det ett tag till med låten ”Undo” och det är bara för mig att önska Sanna och Fredrik lycka till. Men glöm inte vad jag säger: hon är en duktig sångerska, inte någon popstjärna – och det finns en stor skillnad mellan dessa begrepp.

Gruppen JEM kan bli ett bra underhållningsinslag i "Andra Chansen", men att de skulle vinna kan de tyvärr glömma. Som jag skrev förra veckan är det mycket svårt för okända artister att få ett genombrott i dagens Melodifestival, utan att de har någon extraordinär låt, såsom exempelvis Ellen Benediktsson hade förra veckan. Även om JEM låter som en bra underhållningsgrupp, och även om låten är hyfsad, får de nöja sig med den uppmärksamheten de får nu i samband med årets Melodifestival. Hoppas det går bra för dem, och det gör det säkert. Kommer Ni ihåg ”Cookies ’n’ Beans” som slogs ut i Melodifestivalen, men ändå lyckades etablera sig tack vare "Andra Chansen". Hoppas det går lika bra för JEM.

Gruppen Panetoz svepte in på scenen som en frisk fläkt i Melodifestivalen. Låten är omedelbar. Redan efter de första femton sekunderna förstod jag att dessa killar skulle utmana de etablerade artisterna i Melodifestivalen. Låten är som sagt kanonbra och på sätt of vis påminner den lite om den där pantburks-reklamlåten, ”Pantamera”, som alla känner till därför att den är så trallvänlig. Detta är superbra rappmusik på svenska och de förtjänade verkligen att gå vidare, särskild med det där kanonbra dansnumret. Många nya grupper har en tendens att ibland ha en bra låt med sämre show eller tvärtom. Panetoz lyckades kombinera de två nödvändiga ingredienserna, nämligen en superbra låt och ett fantastiskt dansframträdande. Därför gick de vidare till finalen!

The Refreshments är en mycket duktig grupp som ligger på Ninetone Records i Sundsvall, vilket är samma skivbolag som förra veckas vinnare ”Yohio”. Det här är ingen rookie-grupp, utan det handlar om mycket erfarna och duktiga musiker och "Halleluliah" är en ganska trallvänlig låt med gospel/rock-influenser, men tyvärr räckte det inte till för bandet att gå vidare i just Melodifestivalen. Men jag gillade dem och jag är ganska säker på att det kommer att gå bra för dem. En sådan grupp behöver inte Melodifestivalen, men att synas i tre minuter inför miljontals tevetittare kan ju alltid skapa flera nya fans.

Artisten Manda hade en ganska bra låt och hon gjorde ett imponerande framträdande, men jag personligen gillade inte hennes tjocka makeup. Och hennes lite halvfula hårstil i förening med hennes alltför många tatueringar, gjorde henne ointressant för mig. Men vem är jag att döma hennes stil? Jag är ju en gammal gubbe i hennes ögon. Men gubbe eller inte har jag säkert rätt om jag säger att Manda dessvärre får ansluta sig till en lång rad artister som fått sina tre minuter i Melodifestivalrutan och sedan försvunnit. Det är synd, för jag tror att det hade gått bättre för henne om hon hade varit lite mer känd för publiken. Det som varje musikproducent bör ta lärdom av här är behovet av att göra bra PR för sina mindre kända artister, innan de tävlar i Melodifestivalen. Detta kan ske, till exempel, genom att släppa promo-singlar några månader innan festivalen och försöka få en radiohit.


Gaygruppen ”Pink Pistols” var minst sagt pinsamt och föll som en sten. Det här var en dålig ”After Dark”-kopia. Ger man sig in på att bli lika framgångsrik som Christer Lindarw måste man för det första se lika bra ut som han i dragshow outfit. Det lyckades ”Pink Pistols” inte göra. De hade alldeles för tjocka ben och såg mer ut som en parodi på After Dark. Kanske var det meningen? Vad vet jag?

Det bidrag jag tyckte mest synd om var ”Set Yourself Free” som framfördes av gruppen Little Great Things, vars bröderna Grönwall (barnbarn till ABBA Benny Andersson) får leva med deras berömda familjeanknytning och all press som det innebär. Men allvarligt talat, det här är en bra grupp och det är den typ av modernt punkrockband som Sverige behöver just nu. Bandet är en modern version av ”Green Day” och låten är bra. Jag tycker man ska lägga namnet på minnet. Vi kommer alla ihåg en vis rockartist som heter Magnus Uggla, som kom sist i Melodifestivalen 1979, med en låt som hette ”Johnny the Rocker”? Och hur det gick för honom senare? Eller hur?

Och så till Martin Stenmarck. Jag var med i Kiev när han och låten ”Las Vegas” sänkte Sverige i Eurovision Song Contest 2005. Jag minns redan då hur Stenmarck framstod som en showartist och inte som en popartist. Och hans karriärframgångar sedan dess har bevisat att det är så. Martin Stenmarck måste vara en av Sveriges största artister i ögonen på landets kvinnor. Hans succé show ”Ladies Night” har gjort honom till ett fenomen och det är säkert därför han gick vidare till andra chansen . Han har ganska många fans bland kvinnorna som super på krogarna under hans framträdanden och det är troligen dessa som röstat fram honom. Men låten ”När änglarna går hem” kommer bara att spelas i Lugna Favoriter och Mix Megapol. Någon seger i finalen kan Martin tyvärr glömma. Men jag säger ändå "klart godkänt"!

Inslaget med Sean Banan var kul och det var fantastiskt att se bröderna Herrey stå på scen tre decennier efter deras stora seger. Men jag undrar hur SVT-folket egentligen tänker? Hade det inte varit bättre att låta Herreys sjunga hela deras historiska vinnarlåt ”Diggiloo Diggiley” i finalen istället för att bara sjunga halva låten på en delfinal i Linköping? Lite ogenomtänkt från SVTs sida, enligt mig.

Och nu till programledarna: Jag tror att hela det svenska folket håller med mig om att Anders Jansson är en totalt anspråkslös figur och det var ett misstag att ha honom som programledare i årets största TV-program. Men det största misstaget var när SVT anlitade Nour El Rafai som återigen knappast log en enda gång under hela tävlingen. Vad är det för fel med tjejen? Tror hon att hon är någon häftig feminist som inte behöver se glad ut inför svenska folket? Hon är så körd nu – någonting som alla, utom hon själv, tycks förstå. Förra vecka skrev jag att hon bör gå kurs his min advokats fru för att lära sig att le. Nu tycker jag att hon ska gå en programledarekurs hos gissa vem?

Jo - hos lilla sjuåriga Sigrid!! 

Av William Butt 09 feb 2014 13:42