Vad är det som får oss att vilja gå upp på morgonen?

"Så länge vi människor har ett mål, ett mål vi kan leva och dö för, så kommer vi upp på morgonen, säkert ända fram till målet trots de hinder vi möter på vägen..."

Ja, vem kan svara på varför just jag skulle ställas inför en rad etiska dilemman som gör att vardagen blir ett tacklingsmoment? Man står ut. Problem som man ständigt blir jagad av i vardagen. Jag satte mig i soffan efter den långa, plågsamma – nästintill outhärdliga - dagen och ställde mig själv en fråga: Vad är det egentligen som får oss att vilja gå upp på morgonen? Jag var för trött för att tro mig själv, kunna svara på den frågan.

En inte alltför ovanlig tanke. Ett fenomen som säkert många plötsligt kan känna när man sätter sig ner efter besvärlig dag. Det kan kännas skamligt att ha den tanken. Jag är svag och orkeslös. Ett erkännande som jag aldrig skulle tala om i ett socialt sammanhang. Jag fick avsmak av att sitta och grubbla på denna existentiella fråga som ändå bara suger ut resten av min energi, energi som jag borde vara mycket sparsam med. Det är ju bara tisdag.

Jag bestämde mig för att kolla på filmen ”Monica Z”, en julgåva som legat orörd alltför länge. Filmen tar utgångspunkt i Monica Zetterlunds tidiga liv då hon är trött på ”lantlivet” och drömmer om att få leva på sin sång. Trots motgångarna denna film skildrar, som exempelvis hennes samvetskval över att hon försummar sin dotter eller relationen till alkoholen, så fick jag äntligen min efterlängtade bekräftelse. Livet är inte lätt – det är okej att få känna att man lever i besvikelsens epok. Att se euforin i Monicas ögon, att få se hur hon lyckas trots motgångar förmedlade en livsglädje. Min dag, som hade varit ett rent helvete, lagades och ett hopp om morgondagen serverades på ett silverfat. Den där outtalade längtan efter mer, efter lycka, efter det perfekta livet som är ett faktum i dagen samhälle, var helt plötsligt långt borta för min del. Samtidens oro för att misslyckas som människa, eller att välja sin egen väg, oavsett hur långt borta målet är såg inte längre ut vara ett omöjligt uppdrag.

Jag kände mig berusad efter att ha sett filmen. Jag var full av energi och jag hade glömt bort alla problem som existerade och såg istället möjligheter. Jag dog ju inte av sur mjölk i kaffet morse? Jag fick inte sparken för att jag kom två minuter sent till jobbet och jag blir säkert inte straffad av Gud för att jag ”råkade” ta pensionärplatsen på bussen. Min trygga ”kompass” som leder mig genom dagarna var helt enkelt trasig idag. Men Monica, min nya vän har fått mig att se på livet ur ett annat perspektiv. Jag har inte längre en fråga – utan ett svar. Så länge vi människor har ett mål, ett mål vi kan leva och dö för, så kommer vi upp på morgonen, säkert ända fram till målet trots de hinder vi möter på vägen – för det gjorde ”Z.”

Myrna Whitaker 05 feb 2014 09:41