Flashdance-premiären på Chinateatern - ytlig amerikansk klistrighet

"Medan de individuella prestationerna, framförallt dans och sångnummer, är av hög kvalitet, så saknar jag kemin eller gnistan i samspelet mellan aktörerna på scen. Som betraktare blir jag nästan aldrig berörd av det som sker på scen."

Scen: Chinateatern, Stockholm. Spelas våren 2014.
Regi/översättning: Anders Albien
Koreografi: Jennie Widegren
Medverkande: Hanna Lindblad, Rennie Mirro, Karl Dyall, Siw Malmkvist m.fl.

1980-talet är tillbaka i Chinateaterns nyuppsatta musikal ”Flashdance”. Här finns alla karaktäristiska 80-talstillbehör vad gäller kläder, hår, musik och dans. När ”Flashdance” släpptes som film 1983 var det med skådespelerskan Jennifer Beals i huvudrollen som stålverksarbetaren Alex, som arbetar extra på en sylta som dansare och har en dröm om att komma in på en åtråvärd dansakademi. Hon träffar en av stålverkets ägare och tycke uppstår. Efter ett antal kontroverser får Alex slutligen sin efterlängtade entrébiljett till dansakademin.

Jag tycker musikalen följer filmen väl, men det är framför allt dansen som är musikalens hjärta och som med sitt grymma driv för den bitvis tama historien framåt. Scenografi, ljus och musik är komponenter som fungerar mycket bra och jag vill även ge klädskaparen Camilla Thulin en eloge för hennes fina känsla för mode och stil. Jenny Widegren gör också ett enastående jobb med att få ihop alla dansnummer till att bli en enda enhet.

Dansen blir också, i mina ögon, det centrala temat, medan dialogen och framförallt spelet mellan aktörerna tyvärr är av sekundär natur. Per Eggers som den slemmiga cabaretägaren Harry är en parantes som inte tillför något annat än svenska buskisvibbar som inte hör hemma i denna flashiga musikal. Siw Malmkvist är ett av de främsta affischnamnen men hennes roll är liten och även hon misslyckas med att tillföra det lilla extra som man hade hoppats på. Linus Wahlgren, som losern Jimmy, blir mer en parodi på sig själv när han så ihärdigt försöker mejsla fram rollens karaktär, men tyvärr schabblar han bort det och det blir lite för mycket Wahlgren och för lite av Jimmy. Karl Dyall är rätt anonym och hans dialog glöms lätt bort. Dock gör han utmärkta dansnummer. Birollsinnehavaren Anna Thiam, som spelar kaxiga Kicki, en av Alex danspartners på syltan, är enastående i sin förmåga att både dansa och sjunga samtidigt. Hon lyckas även ta ett flertal höga toner och jag tror mig se att vi här har en framtida huvudrollsinnehavare som det ska bli spännande att följa. Det riktigt lyser om henne och man ser att hon verkligen vill vara och hör hemma på scenen.

Medan de individuella prestationerna, framförallt dans och sångnummer, är av hög kvalitet, så saknar jag kemin eller gnistan i samspelet mellan aktörerna på scen. Som betraktare blir jag nästan aldrig berörd av det som sker på scen. Jag upplever det som om att ensemblen är mer intresserad av att visa upp sig själva än av att uppnå interaktion. Det blir en air av ytlig amerikansk klistrighet som inte hör hemma på en svensk scen. Lindblad och ”Hugh Jackman lookaliken” Rennie gör godkända insatser, men när man förväntar sig att det ska spraka om dem när de möts på scen, så uteblir det förväntade, vilket är synd. Jag efterlyser helt enkelt mer passion, glöd, dans och genuinitet än vad jag såg på premiären. Detta hade behövts för att få samspelet och dialogen på rätt köl igen och i samklang med den energiska dansen, något som man verkligen kan säga att det sprakar om.