Soniska sisyfosarbeten

Hårdrock. Det kommer i många olika former, recensenter och "musikvetare" har sin egna perverterade version av vad hårdrock är. Deras definition flyter ofta längst med strömmen, de följer det som var hushållsnamn igår och försöker följa med i vad som är hippt idag.

Alla som anser sig vara hårdrockare vet dock att det handlar om något mer orubbligt än det. Inte på ett dåligt sätt dock; det är stillastående, stampar på samma ställe, rör sig bara upp och ned men aldrig framåt eller bakåt. Inte för att man inte kan röra sig framåt eller bakåt, utan för att när man funnit det som låter genuint så vill man hålla fast vid det.
Det är subjektivt men ur den enskilda lyssnarens öron är det alltid objektivt och orörligt.

Att hårdrock ska handla om nihilism i någon form är mitt enda kriterium. Pånyttfödelse genom återkommande förstörelse. Ingen förströelse som späder ut den skit man vill bada i, den primitiva soppa den utvecklades ur måste alltid vara närvarande. Det är organiskt, inte syntetiskt.

"Min åsikt är god nog och jag reserverar mig för att försvara mig mot majoritetens konsensus."

Soniska sisyfosarbeten där meningen med det hela är att rosta bort den mening som finns. Om det ens finns någon. Leva livet baklänges trots att man vet att tiden jämt lunkar framåt. En akt av talmudiska repetitioner, en argumentation som aldrig tar slut, cynism som måste fortgå men som aldrig blir fulländad.

I tidens vågor finns ingen gårdag och morgondagen kommer vara densamma som idag. Dagen dessförinnan är alltid värdelös. Moral existerar inte, det är något du själv bygger upp men också river ned.

Det handlar om demolering i ljudformat. Hamrad metall. Krossad sten. Erosion, evolution och regression. Ett landskap som för stunden består trots att staden i det förstörs om och om igen.
När man förstår att marken staden är byggd på endast är en sidonot i historien och att även den mark som tett sig konstant kommer bli renderad till ingenting tror jag att man förstår varför jag gillar hårdrock.

Det som finns är i konstant konflikt med sig själv. Till slut finns inget som existerar. Inget är kvar.

"This city is guilty
The crime is life
The sentence is death
Darkness Descends"

Av Johan T-Katiska 27 jan 2014 08:55