Bechdeltestet - ett alternativ till imaginativ förändring

I praktiken säger testet rätt lite om de samhälleliga orsakssambanden och i bästa fall finns det möjligen en växelverkan mellan vad kvinnor säger i en film och hur producenterna tänkt när de gjort filmen.

Bechdeltestet är inget annat än en pseudovetenskaplig manick för folk som vill känna att de jobbar för jämställdhet, men i praktiken uträttar rätt lite. För den oinvigda kan jag nämna att testet går ut på att ett verk, t ex en film, ska fylla vissa kriterier: 1. Minst två kvinnor vara med i verket, 2. de ska tala med varandra, 3. de ska tala om något annat än män.

Fenomenet har sitt ursprung i en serie av testets namne, Alison Bechdel, där testet snarare fungerar som ett upplägg till ett skämt om hur kvinnor porträtteras i fiktion. Jag måste erkänna att testet är underhållande, men det handlar endast om underhållning. Det är inte något sociologiskt verktyg.

Ändå verkar vissa delar av medieetablissemanget ta det rätt seriöst. På Politism skriver Erik Rosén: "24 av de 50 lönsammaste filmerna 2013 klarade nämligen Bechdel-testet – och filmerna som klarade testet har hittills dragit in nästan dubbelt så mycket som de som inte klarade det." , och fortsätter "...även om kommersiella framgångar inte är en kvalitetsindikator – och även om även filmer som inte klarar Bechdel-testet kan vara fantastiskt bra – så är det såklart mycket glädjande att se att något händer."

Men det är inte skribenter på Nöjesguiden, Politism eller Twitter som genom spetsfundiga korta fraser förbättrar situationen för ensamföräldern, den förtryckta kvinnan eller uteliggaren. Att Hollywoodfilmer klarar ett ifrågasatt "jämställdhetstest" säger rätt lite om hur jämställda filmerna är eller samhället i stort är.

Uttrycket "strukturell diskriminering" finns visserligen i deras vokabulär och man använder det ofta, men det resulterar väldigt sällan i några praktiska eller faktiska förändringar. Det säger desto mer om attityden bland vissa av medelklassens så kallade samhällsanalytiker och kulturkritiker, sedermera "medvetna konsumenter". Tydligen ska vi vara glada över att en produkt som klarar Bechdeltestet säljer bra. När upplevd jämställdhet blir kommersiellt gångbart är en kamp vunnen, det ser jävligt bra ut helt enkelt. Det ser minst lika bra ut som ens kitschiga heminredning, ens tygpåse, ens cykel eller hybridbil, ens rättvisemärkta sneakers och ens ofantligt hippa böcker och spellistor i sin iPad. Hela ens skuggteatern blir kompletterad av att 24 av de 50 mest lönsamma filmerna klarar av Bechdeltestet.

I praktiken säger testet rätt lite om de samhälleliga orsakssambanden och i bästa fall finns det möjligen en växelverkan mellan vad kvinnor säger i en film och hur producenterna tänkt när de gjorde filmen. I värsta fall kan det vara så simpelt att två kvinnor fick tala om något annat än män i en film en stund. Om resten av filmen består av propaganda för sadistisk kvinnomisshandel är tydligen mindre viktigt.

Eller så kan det vara så att kapitalet (om jag får lov att ta upp min marxistiska ordbok en stund) faktiskt insett att det inte bara är sexism som säljer längre, de har rent av hittat en helt ny grupp att utsuga: medvetna kulturkonsumenter.

Jag tror att man skulle må bättre av att fråga om Bechdeltestet egentligen säger så mycket om de underliggande jämställdhetsproblemen i samhället och om hur kvinnor porträtteras i kultur. Mitt livsbetingade arbetsklassperspektiv får mig att känna att Rosén och Co borde sluta med den förbannade navelskådningen och istället klippa sig och skaffa sig ett jobb. Tror faktiskt att det skulle göra mer skillnad än tunt underbyggda samhällsanalyser gör - om man ens kan kalla dem det.