Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Ens fienders fiender är inte alltid ens vänner

Det engagemang vi ser mot fascism och för solidaritet har lite att göra med specifika grupper. Det är folket som talar, med sin egen röst, utan någon självutnämnd förtrupps tillåtelse.

Den antiintellektuella attityd som frodas bland vissa inom vänstern sedan Kärrtorp är idiotisk. Att dessa självutnämnda försvarare av arbetarklassen reducerar komplexa politiska frågor som antifascism till påkpolitik är att pissa densamma i ansiktet.
Att anta att övervåld är arbetarklassens språk är tragikomiskt och egennyttigt. Visst kan man försöka föra de utsattas talan, men man kan inte göra det självutnämnt eller genom slentriansocialism, som går ut på att trakassera enskilda nazister och slänga sig med uttjatade klyschor kring Reinfeldt.
Det ändrar inte på samhället; det är hyckleri.

Ens fienders fiender är inte alltid ens vänner. Den distinktionen är viktig att göra. För när det handlar om principer kan man inte applicera samma tänk som man gör när man hejar på något lag i någon lagsport. Bara för att någon bär "samma färger" som du betyder det inte att ni arbetar mot samma mål. Samhällsförändring kan inte få vara ett vagt koncept man pratar om för att imponera på polarna. Om det ska finnas en revolution värd namnet måste den vara pragmatisk och inkluderande. Utan folkligt stöd, ingen förändring.

Men i detta nu rustar den marginella machovänstern för att bemöta allt motstånd med ett järnrör eller två. Vinster räknas inte i hur jämställt samhället blir utan hur många käkar man kan knäcka. Som vanligt när överidealistiska män organiserar sig blir det en exercis i gruppmasturbation, ryggdunkning och mindervärdeskomplex. En machismofascism med ett rött ansikte.

Resten av folket verkar vara på det klara med att dessa människor inte representerar dem. Folket organiserar sig själva, de demonstrerar, de sysslar med aktivism, de betalar sin skatt och de investerar både tid och pengar i verksamheter som hjälper utsatta. Utöver detta finner de tid för att ha ett familjeliv. Det är i sig fantastiskt och beundransvärt.

Det engagemang vi ser mot fascism och för solidaritet har lite att göra med specifika grupper. Det är folket som talar, med sin egen röst, utan någon självutnämnd förtrupps tillåtelse. Självständiga och utan det falska medvetande marginaliserade våldsbenägna grupperingar och staten förespråkar.
Civilsamhället lever.

Den antifascistiska rörelsen är mångsidig utan att vara urvattnad. Utmanande utan att tillämpa sin egna form av utsugande.
Genomgående antiauktoritär och folklig.