Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Högt tänkande om klassförtryck och skrivande

Om språk är makt bör man bör fråga sig själv vem det är man pratar med.

För ett tag sen skrev jag en text där jag diskuterade kring terminologin som används i den offentliga jämställdhetsdebatten. Klassförtrycket är ofta tydligt.

Som måttstock brukar jag fundera på om min egen ensamstående mor skulle förstå de koncept och termer man pratar om. För visst måste jämställdheten även inkludera henne och inte bara aspirerande skribenter, journalister och universitetsstuderande? Något som inte bara inkluderar socitetssocialister och medelklassbarn.

Särskilt utrymme ger jag begreppen 'patriarkatet' och 'könsmaktsordning'. Det skrevs bl a "Folk känner sig exkluderade då de inte kan relatera till det som sägs". Det är något jag fortfarande står för.

Jag har förståelse för varför en del av de arbetarklasskvinnor jag möter i mitt liv ställer sig särskilt kritiska till just feminism. Det är tråkigt, men det är svårt att inte sympatisera med dem. De blir på grund av samhälleliga maktstrukturer uteslutna ur den offentliga diskussionen. De utsatts ofta av det värsta av manlig dominans, klasskillnader och feministiskt snobberi.

Det finns en del av min text jag känner att jag inte kan stå bakom. Jag snubblar verkligen på mina egna ben när jag skriver: "...patriarkalism är inte ett inneboende värde hos män".

Jag kan förstå vad jag vill ha sagt med det, men jag är osäker på om andra är med på det. Det blir missvisande och jag tror att jag faktiskt motarbetar min ursprungliga poäng genom att uttrycka mig så taffligt.

Om man undviker det för vissa obegripliga språket så tror jag att man undviker att människor får uppfattningen om att feminism handlar om ett polariserande och inte jämställdhetsarbete. Det är något som alla som jobbar för jämställdhet borde ha i åtanke.

Om språk är makt bör man bör fråga sig själv vem det är man pratar med. Det inkluderar även mig själv.