När privilegierade människor gråter offentligt

Det var intressant att läsa Marcus Birros och My Vingrens meningsutbyte om genus och feminism härom veckan. Offerjournalistisk är väl kanske inte den mest beskrivande termen för det hela, men det är uppenbart att både Birro och Vingren tävlar i vem som utsätts för mest förtryck. Det är möjligt att "offerdiskussion" skulle vara ett mer passande begrepp.

Den offentliga debatten har på många håll blivit just det. En tävling i vilken skrivande människa som lider mest, varför man lider och vilken typ av smärta som gör mest ont. Även om jag kan hålla med Vingren om att kvinnoförtryck sträcker sig längre än vad Birro vill medge, så ger hon sig in i samma tröttsamma självutplånande "lyssna på min livhistoria"-jargong. Det skulle inte förvåna mig om Birro replikerar med någon historia om hur det är att vara nykter manlig alkoholist.

Men frågan är om det verkligen är så intressant med Birro och Vingrens offerkofteri? Båda är talföra, verkar ha rätt okej liv och sitter inte direkt i någon bunker och skriver. De är förhållandevis privilegierade. Visst kan man förstå Vingrens eskapism, "...jag önskar jag kunde gå. Knalla iväg. Rusa härifrån. Springa för mitt liv. Men min verklighet ser väldigt annorlunda ut från din", och Birros egen kemiska eskapism. Det är ledsamt på sitt sätt.
Medelklassbekymmer när de är som bäst, sånt Moderaterna och Sossarnas väljare kan relatera till. Emotionell vardagsporr.

Är mycket möjligt att jag totalt missat tåget eller att jag inte fick dagens rapport, men den offentliga terapisessionen som form tilltalar inte mig. Missförstå mig inte, det är inte som att ämnena man tar upp är oväsentliga. Sättet man tar upp dem på, bryter ju dock mot allsköns dödssynder. Att vara deprimerat tråkig har aldrig varit mer på tapeten och det är få som kan låta bli frestelsen att vara det i media.

Varken Birro eller Vingren verkar förstå det självupptagna i att bli bestörta över att någon "missförstått" dem. Melodramatiska meningsutbyten och liknelser med krigsfält löser av varandra.
Det cyniska i att männens respektive kvinnornas talesmän via Bonniers och Schibsteds tårkanaler gråter ut sin kränkthet är svår att missa.

Birro och Vingren borde lämna skyttegravarna utanför det här och istället börjat fundera på att kliva ned från sina höga hästar. De kamper man skriver om känns dessvärre inte som deras egna.

Av Johan T-Katiska 06 dec 2013 14:59