sourze.se

Mobbad av chefer

Jag får alltid fina vitsord av chefer och är omtyckt av både kollegor, patienter och anhöriga, men jag är obekväm som arbetstagare då jag för några år sedan vågade skriva fyra bloggar. Det kommer att förfölja mig resten av livet.

Vad innebär det att vara mobbad på jobbet? Handlar det om att arbetskamrater tisslar och tasslar bakom ryggen på en? Är det när samtalet tystnar när man kommer in i pausrummet för att ta sig en kopp kaffe? Om mobbing handlar om att de runt omkring har pratat illa om en, eller behandlat en dåligt, då har jag inte blivit mobbad. Däremot har jag blivit mobbad av chefer.

Jag blev obekväm när jag bloggade, och när jag vågarde gå min egen väg, något som arbetskamrater oftast uppskattar och tycker är bra. Då blir man någon som tar första steget i en riktning, en riktning som behövs för förändring, men samtidigt kan man bli sågad för att man vågar. Mina blogginlägg ( fyra stycken) ifrågasatte utan att döma, men bara det faktum att jag vågade skriva dem satte mig i en situation som gjorde mig till en arbetstagare som är oförutsägbar och i förlängningen ett hot.

Jag kommer ihåg när jag för många år arbetade på ett rederi som hette Fast Ferries. Det var ett företag som trafikerade Malmö och Köpenhamn med katamaraner. Där fick vi alla vara de personligheter vi var, och ledningen uppskattade våra olikheter, vilket i förlängningen gjorde resan för passagerarna till en minnesvärd stund. När jag några månader senare ansökte till SAS som flygvärdinna skulle alla vara likformiga, och ingen fick sticka ut. Jag tröttnade efter andra intervjun och använde den tredje till att få erfarenhet i intervjuteknik. Konceptet må vara bra; att oavsett vart man flyger i världen så beter sig alla anställda på samma sätt, men det är inte särskilt roligt. Jag fick såklart inte arbetet på SAS, men jag såg det mer som en komplimang än som en dissning.

När jag nu ser på hur jag blivit behandlad så är det som om man i kommunerna har anammat SAS personalpolitik. Vi ska alla vara lika, ingen ska utmärka sig, och samtidigt som man uppskattar individualism så är det inte helt accepterat. Hur kan samhället bejaka ett individualistiskt synsätt om man inte accepterar att människor är individuella? Kanske har man missat poängen. Om jag hade varit chef hade jag uppskattat om människor hade tänkt själv, och kommit med konstruktiva funderingar. Jag har av dessa arbetsgivare fått väldigt bra vitsord när jag slutat. Kanske är de glada för att bli av med mig, och kastar gärna över bollen till någon annan.

Jag har ett brinnande intresse för patienten, därför att jag ser patienten som en människa som bara hamnat i en sårbar situation. Det är min uppgift som sjuksköterska att handleda personen till en total rehabilitering, eller så nära det går. Jag ska förespråka patienten, och vara den ”spindeln i nätet” som vi får lära oss på utbildningen att vi är. Jag har själv varit patient många gånger och vet att det vi pratar om när det gäller autonomi och annat är viktigt, men i dagens sjukvård är vårdpersonalen på hemmaplan och sätter upp spelreglerna. Det finns ingen tid att låta patienten ta det i sin takt, eller för den sakens skull få reagera i sin egen takt.

När jag har konfronterat arbetsgivaren med varför jag är portad får jag bara höra att ryktet redan gått även om texterna sedan tre år tillbaka är borttagna. Det finns bara en person som har läst dem och det räcker för att jag ska vara obekväm. Chefer håller varandra bakom ryggen och vågar inte gå emot sina egna. Jag kallar det för svaghet, och det är säkerligen därför som jag inte är välkommen. Jag vägrar göra mig liten och ursäktande i en sådan relation. Numera svarar man inte på mina mail, vilket jag anser är mobbing på hög nivå. Jag är omtyckt av patienter, kollegor och anhöriga, men jag är inte välkommen och blir tystad ihjäl. Det är oerhört sårande och inte särskilt bra för självförtroendet, men som tur är har jag en överlevnadsgen som även tar mig igenom detta även om jag blivit rädd och helst håller mig till bemanningsbranschen.

Man kan bli mobbad på olika sätt och det är ingen som säger att det ena sättet är värre än det andra. Jag får ofta höra att jag är en stark person så jag klarar detta, men jag blir också skygg och sårad även om jag inte låter mig slås ner. Varför måste alla hålla sig inom ramar som ”någon” satt upp när omtanken om individen borde vara det primära?


Om författaren

Författare:
Birgitta Stiefler

Om artikeln

Publicerad: 13 nov 2013 09:05

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: