Hur många nollor finns det?

När Tage Erlander blev statsminister 1946 så var han i stort sett okänd för den breda allmänheten och han betraktades, särskilt i borgarpressen, som en riktig nolla. Det är möjligt att Erlander till en början kände sig som det, men eftersom han var lite filosofiskt lagd så tyckte han att det ändå var en god utgångspunkt. Sämre kunde det ju inte bli. Och han lyckades ju riktigt bra till slut.

Nu är vi ju alla nollor från början och en del är det från början till slutet. För det är nämligen lätt att göra fiasko här i livet. Men gör man det så får man inte låtsas om det utan köra på som om det vore solsken varje dag. Och chansen att lyckas riktigt bra blir inte lättare med den nuvarande samhällsutvecklingen. Fast det finns en del som tycker att det blivit mycket bättre här i världen de senaste decennierna. Anders Bolling är den store optimisten och hade för en tid sen en tvåsidare i DN om hur mycket bättre allting blivit. Men det är att slå blå dunster i ögonen på okritiska personer. Nu ökar ju världens befolkning varje dag med 160 000 personer. Netto! Hade det varit en minskning med lika mycket så skulle jag också börja hoppas på framtiden.

För några dar sen såg jag en intervju med en stadsartitekt på TV. Han pratade om en bok som han skrivit. Om de tre storstäderna i Sverige. Där var han ganska optimistisk. Men när man fick frågan om megastäder på 25 miljoner inv så förfasade han sig. Och så Kina som snart har 250 städer med 1 milj inv. Säga vad man vill om megastäderna, långtråkigt har man aldrig där. Nej, det gäller hela tiden att försöka överleva. Kan man bli annat än en nolla om man inte har några personliga och kulturella utvecklingsmöjligheter? Det måste vara tufft. Dystert, dystert! Visserligen påverkar varje människa verkligheten och andra människor bara genom att finnas till. Frågan är om det blir till det bättre när vi är på tok för många!

Av Lennart Karlsson 01 nov 2013 10:42