Du har plats 2 300 i kön

2 300 är det antal svenskar som idag står i kö för att få plats på något av landets äldreboenden, enligt en enkätundersökning som Ekot gjort där 230 av landets totalt 290 kommuner svarat. Observera att vi alltså inte vet hur det ser ut – hur många som väntar – i resterande 60 kommuner. Ska vi tro att det är bättre? Ska vi HOPPAS att det är bättre? Eller ska vi tro att det är sämre? Så mycket sämre att de inte ens vill uppge några siffror?

Min mormor flyttade till ett äldreboende runt 1984 – 1985, efter att min morfar dött. Min mormor var då inte ens 60 år fyllda, och det var det som kom att bli hennes hem i närmare 30 år, fram till hennes död. Men det var då det.

- Var fjärde plats har försvunnit sedan år 2000, säger Marta Szebehely, professor vid Stockholms universitet.

Ribban har höjts så kraftigt att det är svårt att få plats idag. Till och med 100-åringar får avslag. Och i jämförelse med min mormor är de alltså minst 40 år äldre än vad hon var när hon fick sin plats, sitt hem. 40 år är ganska lång tid, och kanske speciellt när man blir äldre och får svårare att utföra vardagliga saker, och kanske känner större otrygghet för vad som kan hända i det egna hemmet, saker som man inte har någon som helst chans att klara själv, utan är beroende av någon annan. Och vet man dessutom att denna ”någon annan” kan befinna sig mil bort, och ha x antal andra att besöka under x antal minuter (för timmar, pratar vi väl knappast om), så kan otryggheten – och även rädslan – öka ytterligare. Det är svårt att vara – och bli igen(!) – beroende av andra; att känna att man är till besvär, och ”inte ska väl jag...”.
- Så här få platser har vi inte haft på 30 år, säger Marta Szebehely, och, ja, 30 år är ungefär den tid min mormor vistades på ”sitt” äldreboende. Det VAR lättare förr. Bättre vet jag inte alltid, men lättare, ja, det var det visst.

Tanken om hemtjänst är god – naturligtvis förstår även jag att det är bäst för alla om de får och kan bo HEMMA så länge som möjligt – men, den är också högst icke-fungerande. Marta Szebehely menar att tanken var att den skulle utökas i samma takt som antalet platser på landets äldreboenden har försvunnit, men så har alltså inte skett. Politikerna räknar fräckt med att det alltid finns anhöriga som vill och kan ta hand om de sina. Jag menar, det är en STOR skillnad mellan ”att vilja” och ”att kunna”, och att dessa två inte alltid kan – eller ens bör – kombineras.

- I Stockholm dör var femte som får plats på ett äldreboende, inom två månader, på grund av att när de väl kommer till äldreboendet, är väldigt sköra, säger Marta Szebehely.

Det som skulle vara ett långtidsboende, blir med andra ord till ett korttidsboende.

Det VAR andra tider när min egen mormor flyttade till ”sitt” äldreboende. Jag menar verkligen inte på att människor i dagens samhälle ska flytta till ett äldreboende innan de ens fyllt 60! Man ska – och bör – få bo hemma så länge man känner att man orkar och klarar av det, med allt vad det innebär. Är man 98 år, helt klar i huvudet och i kroppen, och känner sig helt trygg och tillfreds med sitt liv och sin situation – absolut, låt honom eller henne bo kvar hemma. Men tänk också på 98-åringen som inte är helt klar i varken huvud eller kropp, som inte orkar med ett eget hem med allt som ska skötas och tas om hand, som är rädd över att ramla och bli liggande utan att veta när någon hittar – och hjälper – honom eller henne.

Jag har svårt att tro att någon skulle tillåtas bo på ett äldreboende lika länge som min mormor gjorde idag, och det är inte eller det jag på något sätt är ute efter, men när det snarare – i Stockholm – handlar om månader (och under den tiden kanske ofta vara mer sjuk än frisk) än minst ett år (och få vara så frisk man kan vara), då blir jag lite rädd. Jag börjar också fundera på hur tidigt man förväntas ställa sig i kön så man kommer fram innan det verkligen är för sent..? Om var fjärde plats har förvunnit på tretton år – hur många platser finns det då kvar om ytterligare tretton år? Om tio år? Eller om 30 – 40 år, då de politiker som bestämt om nedskärningarna kanske börjar leta så smått efter en egen plats? Om de inte redan börjat, eftersom de har lite ”insideinformation” då de vet hur det är, eftersom det är de som bidrar till det. Eller – så förlitar de sig helt enkelt på att kommande politiker ska se till att de får en plats. Någon gång.

Källa:
NSD 131012, Johan Nilsson/TT 

Av Maria Sågå 28 okt 2013 16:44