Foto: Flickr/Matteo Catanese (CC 2.0) 

Barnhemsbarnen - Det sista sveket

Det är en närmare sju år lång följetong i svenska medier, som nu börjar gå mot sitt slut. Sju år i allmänhetens medvetande, men i själva verket var det en verklighetsbaserad serie, som redan innan alltför många följt, alltför länge, nämligen under en period av 60 år (1920 – 1980).

Den handlade om barn och ungdomar, som omhändertogs av samhället då det ansågs att de skulle få ett bättre liv och en bättre uppväxt, än vad de någonsin kunde få om de bodde kvar hos sina biologiska föräldrar. Men oavsett orsak till det påtvingade livet, blev det, för många, sällan eller aldrig bättre, utan en tillvaro av slag, sparkar, övergrepp, förnedring, rädsla, och psykisk terror. Det var det som nu kom att bli deras vardag. Det var det här livet samhället som omhändertog dem, tvingade dem att leva. I tysthet, och i bortglömdhet.

26 år efter vad som sedan skulle komma att bli ett ”stopp-år”, och hela 86 år efter vad som var ”start-året”, kom, på initiativ av dåvarande folkhälsominister Morgan Johansson, ett förslag om att man skulle ge de drabbade en ekonomisk ersättning för åren av lidande. Turerna kring detta blev många. Samtidigt som ”det förflutna” kröp sig närmare och närmare in i en tidigare ovetande allmänhet. Berättelser från drabbade var många, och svåra att ta till sig. Om de som inte utsatts blev så berörda, hur jobbigt var det då inte för de som var huvudpersoner?

Den 28 september 2011 meddelade regeringen att man – efter ett tre timmar långt möte – beslutat att en ersättning på 250 000 kronor skulle betalas ut, och senare tillkom en så kallad "Ersättningsnämnd". Sedan januari 2013 har drygt 3 300 ansökningar om ekonomisk kompensation inkommit till Ersättningsnämnden. 768 fall har avgjorts och 319 har fått nej. Ersättningsnämnden har i fallen då det bivit ett nej inte ansett att vanvården varit tillräckligt allvarlig...

”Vanvården har inte varit tillräckligt allvarlig”. ”Inte tillräckligt allvarlig”.

Nu vet jag inte vilka verklighetsbaserade berättelser dessa människor i den så kallade Ersättningsnämnden har fått berättade för sig, men en sak är jag ganska säker på: det måste vara speciellt känslokalla personer som valts ut att sitta där, och som dessutom sedan har förmågan att säga att ”det inte var tillräckligt allvarligt”.

Själva pengarna tror jag må vara för de allra flesta, men att behöva utstå ytterligare ett svek och misstroende, det är det jag tror kan göra ondast. Inte nog med att dessa människor fått leva med följderna av den psykiska och fysiska misshandeln fram tills det kom fram i dagsljuset, och troligen kommer att få leva med det resten av sina liv – nu får de även leva med sveket av att ytterligare en gång inte bli trodda och nästan nonchalerade med att ”det var väl inte så farligt”.

Jag anser att regeringen ändå kommer lindrigt undan om de nu skulle ha som ambition att faktiskt betala ut full ersättningen till de som drabbats, och har ansökt. 3 300 x 250 000 kronor är betydligt mindre än 250 000 x 250 000 kronor. För de snåljåpar på regeringen som har hand om pengarna, kan jag avslutningsvis upplysa om att skillnaden är 61 675 000 000 kronor - alltså nästan 62 miljarder kronor. Så mycket slipper Svenska staten betala ut på grund av att 246 700 av de drabbade inte ännu har begärt ersättning. Svik inte dem som berättar och har sökt om ersättning, igen! Svik inte dem som fortfarande inte berättat. Och – svik inte dem som lever i (destruktiva) fosterhem idag.

Av Maria Sågå 25 okt 2013 12:48