Nu vill jag prata om kön, genus, du och jag

Let's talk about gender baby. Let's talk about you and me.

Denna krönikas titel är en textrad från The Knife's låt "Full of Fire". Jag tycker att just den textraden passar denna krönika, för nu vill jag prata om kön, genus, du och jag. Jag börjar med att säga att jag kallar mig själv queer. Det innebär att jag varken identifierar mig med något kön, eller någon sexuell- eller romantisk läggning.

I praktiken betyder det att jag exempelvis inte alltid får ta del av det manliga privilegiumet, som annars vanligtvis appliceras på personer av manligt genus. Men det betyder även att jag ibland tar del av det manliga privilegiumet, vilket går hand i hand med att jag uppfattas som "man", kallas han och tilldelas de egenskaper som ingår i patriarkatets mansroll.

Men det passar ju inte mig. Jag är ingen man — en "man" enligt mig är snarare ett odjur som drivs av instinkter. Män är personer jag aldrig kan lita på, för de har i stort sett aldrig gjort mig annat än illa. Manlighet är alltid något problematiskt, som jag dessutom vill ta avstånd ifrån.

Sen har vi dem som kallar mig "man" för att vara elaka. Internetfeminister har jag upplevt många gånger, tenderar att börja skrika "VIT KRÄNKT MAN" så fort de känner att debatten vi har inte går i den riktning de hade tänkt sig. I sådana tillfällen passar det bäst för dem att jag är en man (men inte för mig). När jag påpekar motsatsen får jag sällan ens en ursäkt.

Eftersom jag inte vill stämpla mig med något "definierat"; som transperson, man, bög eller något annat, så tar sig många ofta friheten att välja min läggning och könstillhörighet. När någon ogillar min feminism, så är jag en jävla man. Och när någon ogillar min sexuella livsstil, så är jag en bögjävel.

Jag har märkt att det enda som verkar fungera för att få cis-personer att sluta kategorisera och/eller kränka mig är att påpeka att jag "tekniskt sett" är transperson. Det är inte en kategorisering jag nödvändigtvis vill identifiera mig med, men det är det enda som får PK-vänster-"feminister" att vara tysta. Ingen vill ju vara transfob liksom. I alla fall inte när någon annan kan se det, som på sociala mediers öppna forum

Något jag har tänkt på är, var finns min plats egentligen? För den är inte hos männen, hos bögarna, eller hos transpersonerna. Eftersom jag väljer att inte identifiera mig med någon grupp, och således bara är "queer", så finns det ingenstans jag kan vända mig för att finna samhörighet, på samma sätt som köns- och läggningsgrupper kan.

Avslutningsvis vill jag säga detta: nästa gång du stöter på någon med en queert könsidentitet och/eller läggning; bara låt det vara så. Försök inte att förändra oss. Det är tillräckligt komplicerat som det är.