Reflektion

2013-04-17 17:56
Nervös.
Uppgiven.
Ler åt barnen.
Om dom inte fanns...
Tårar.
Sitter stilla med pennan i handen.
Tomt.
Värk.
Oro.
Tvingar mig till slut att titta på klockan.
Jag gör det jag måste.
Jag lever.
Men bara jag vet...
Sitter kvar.
Glömmer klockan igen, tills magen protesterar, och nacken.
Tittar på min blå penna och minns att det är pappas favorit. Den blåa, inte svart, riktig kulspets. Finns inte bättre.
Jag gav honom två.
Mår illa.
Allt är för mycket.
Allt är inget.
Jag reser mig upp.

Av Iréne Schmocker 02 okt 2013 09:03