Foto: Flickr/dark_ghetto28 (By CC 2.0) 

Låt 90 procent vara heltid för anställda inom vården

När vi blir gamla nog att gå i pension, då är vi alla attraktiva för marknaden, kommuner och landsting - om vi är friska. Men så en dag kommer krämporna och diverse sjukdomar, vi är i behov av vård och omsorg. Det ”konstiga” är att ju mer vård och omsorg du behöver, ju äldre du blir, desto mer skall personalen och de små resurser som finns rationaliseras ner eller tas bort. Det är då personal och övriga resurser är i behov av tillökning för att ge den äldre människan livskvalitet. Eller det kanske inte är något som skall finnas för Elsa och Lars som är 85 respektive 90 år gamla? Skulle någon av Elsas eller Lars vänner dessutom ha en demenssjukdom, ja, då blir det ännu värre. Dessa personer har ett ännu större behov av hjälp och stöd, med all rätt. Men ingen av dem har förmågan att själva påtala sitt vårdbehov. Demenssjukdomar, som fortfarande, 2013, är belagda med skam, skuld och oförstående. Det blir de anhöriga och personalen som upprepade gången tvingas påtala omsorgsbehovet för våra lomhörda politiker.

Personalen, som arbetar med sistnämnda grupp vård och omsorgstagare, gör ett fantastiskt jobb. Frågan är hur länge till, och vem lyssnar på dem? Och rädda som de är om sina vårdtagare och sina arbeten, som de älskar, vågar personalen inte ”tjata” allt för mycket på sin arbetsgivare, privat eller offentlig, vilka oftast går i politikernas ”ledband, än mindre tala rent ut i pressen.

För en tid sedan fick jag ett brev från en kvinna, undersköterska, sedan nästan 30 år tillbaka. Hon beskriver bland annat ett sedan tidigare underbemannat boende för demenssjuka personer, där har man nu skurit ner personalen ännu mer. Själv arbetade hon där i cirka två år, för att nyligen påbörja en annan tjänst i kommunens äldreomsorg. Orsakerna till detta byte var som hon beskriver att; "livet oftare gick neråt",” ”kände ingen glädje längre, varken i arbetslivet eller i privatlivet”. Ledigheten mellan arbetspassen användes åt att bara sitta, orken vara bara slut. Hon skriver vidare i sitt brev till mig, att det var med "stora tyngder på axlarna” hon fick tvinga sig själv att tvätta, dammsuga, laga mat i hemmet. Orken räckte inte till, till det där lilla, som en liten utflykt med familjen, som hon skulle ha haft både glädje och nytta av.

Vidare skriver denna kvinna; ”Har ofta varit ledsen över att jag inte orkar göra mitt jobb. Det hjälper inte hur mycket man älskar sitt jobb när kropp och själ inte orkar."
Och hon fortsätter med, något att tänka på: ”När man arbetar med människor skulle heltidstjänstgöring vara 90 procent och inom äldre och demensomsorg 85 procent, med heltidslön, och inte fler besparingar på personalstyrkan. Då säger de styrande säkert ”Det blir för dyrt!”. Men vilket är bäst och billigast. En frisk personal som kommer till jobbet eller personal som blir sjuk på grund av stress och all sjuklön som måste betalas ut. Plus den rehabilitering för de som blir trasiga i nerverna på grund av stress.

Personalen betyder mycket i vården, hur vi är mot varandra och mot dem vi hjälper. Jag och mina jobbarkompisar har genom åren givit otroligt mycket av oss själva, både kroppsligen och själsligen. Vi lyfter människor, vi håller dem i handen, vi ger av oss själva. Men vad får vi tillbaks? Visst vi får lön, men när vi behöver nya möbler till de gemensamma utrymmena, kollar man i källaren och letar och tar upp några gamla fåtöljer som blivit placerade där, för att skruvar fattas och de har mycket dålig lukt. Är det konstigt att vi tröttnar på att ge?

Undersköterskans förslag skulle göra att tryggheten, respekten och omtanken, både för vårdtagare och personal, kom tillbaka.
Och vi kan undvika en ny Stenungsundtragedi.
 

Av Ingrid Oscarsson Ling 01 okt 2013 10:31