Foto: Flickr/Ktoine (Bycc 2.0) 

Ensamhet - och drömmen om ett Hem

Tänk dig att vi promenerar ner för en stilla gata med boningshus på bägge sidor. Du är på jakt efter ett hus att ankra dina rötter i, bygga en stabil grund för dina ättlingar att utgå ifrån. Ett hem. Ett Hem med stort h. Något hållbart. Solitt. Kanske ser du ett visst hus. Det är vackert, men mycket slitet. Fasaden är full av sprickor och färgen är matt. Du promenerar vidare och väljer i slutändan ett annat hus.

Ovanstående lilla episod kan vara något annat än ditt husköp. Det är en beskrivning av det relationslandskap en del av oss ser konstant. Vi är den olycklige medelålders mannen på bänken vid kassan i affären som gråter, då och då yttrandes vår älskades namn (den vi trodde vi älskade, som inte älskade oss tillbaka). Vi är de sammanbitna kvinnorna som stilla går längs vattnet i röd kappa. Vi är ensamvargarna. Vi är de som suktar efter det fantastiska i en annan människas försiktiga trevande händer, efter lusten och miraklet. Vi är huset med den trasiga fasaden. De som sparkats ner gång på gång, tappat tron på att någonsin vara värda tvåsamheten.

Och allt vi vill är bara att få komma Hem. Vi vill inte acceptera att det känns för sent – att vi borde levt igår, så att vi hade kunnat gå Hem. Vi kämpar på och biter ihop. Även om tårarna fyller hinkar bakom våra lyckta dörrar, i vår ensamma existens. Ensam är stark, säger de. De har nog aldrig provat, säger vi. Låter man det hela gå för långt känns det som att hela världen är byggd för tvåsamheten. Vi handlar dyrt & dåligt, för att vårt lilla kylskåp inte har plats för mycket mat. Vi skippar osten för att vi aldrig i hela jävla världen kommer att hinna äta upp den, ensamma.

Jag vill ge dig en uppgift. När tillfälle ges – fråga hur det egentligen är. Fråga om du får ge X en kram. Ge X en kram. X skall inte behöva vara ensam.

Av Det lilla djuret 30 sep 2013 09:43