"Om det är mannen som är problemet borde väl han lyftas undan"

Petra Kjellner ställer tio frågor om kvinnomisshandel till Cathérine Andersson, företrädare för Misshandelsforum.

Kvinnomisshandel är något som beräknas drabba 300.000 kvinnor per år i Sverige. Hur ser du på det ur ett samhällspolitiskt perspektiv? Respektive ur ett rättssäkerhetsperspektiv för kvinnliga medborgare i vårt land?

Jag tror att det i grund och botten är ett attitydproblem och ett uppfostrandeproblem. Jag har svårt att se någon annan möjlighet att komma tillrätta med problemet än att spåra det i både familjepolitik och i skola.

Flertal av våra misshandlande män har väl ändå haft både dålig uppväxt, och sumpad skola, även om jag inser att det inte gäller för alla. Däremot kan man nog tänka sig att skolan och hemmet borde kunna lägga mer energi på att inpränta värderingar som gjorde ett sådant uppträdande omöjligt.

För den delen av problematiken är det ju frågan om att vända en oceanångare och här tar det säkert några tiotals år, även med de bästa ambitioner.

Till dess, rättssäkerheten, för drabbade kvinnor, här finns idag mycket i övrigt att önska. Allt från polisens bemötande vid en anmälan, kvinnojourers otillräckliga resurser, samt otillräckliga befogenheter att hjälpa till. (Deras enda roll idag är att låsa upp dörren).

Om man därefter tittar på både åklageriet och domstolarna och på det sätt som det går till idag så är det kanske inte så konstigt att drabbade kvinnor får svårt att få gärningsmannen fällda. Det verkar som att både åklagare, domare, nämndemän vare sig kan eller vill förstå problemen. Att sen sätta en misshandlad kvinna i en rättssal framför den som förgripit sig på henne och förvänta sig att hon på ett klart, redigt och tydligt sätt skall beskriva händelseförloppet medan mannen sitter mitt emot och spänner ögonen i henne, eller alternativt intar rollen av ” liten försmådd pojke” båda dera lika svåra att hantera. Bredvid sig har han dessutom en advokat som gör allt vad han kan för att snärja den kvinnan som redan befinner sig i affekt. Denne hittar på, alla möjliga helt ovidkommande frågeställningar som är helt irrelevanta och bara syftar till att få kvinnan ur fattningen, och därmed sänka hennes trovärdighet. Advokatens metod här kan mycket väl vara densamma som när han är ute efter att sänka en motpart i en affärsuppgörelse.

Vårt rättssystem, som det är idag, är helt enkelt inte konstruerat för att kunna hantera den här typen av mål.

Anser du att påföljderna är tillräckligt skärpta för de gärningsmän som misshandlar och hotar de kvinnor de lever/levt med? Och, hur skulle du kunna tänka dig en förbättring och förstärkning av lagstiftningen och påföljdssystemet?

Självklart bör straffen höjas, inte enbart för grov kvinnofridskränkning utan även för enstaka misshandel.

Problemet med grov kvinnofridskränkning är väl att det har visat sig vara mycket svårt att få någon fälld under den rubriceringen, utan att det endast gått att bevisa enskilda delar av åtalet, vilket då istället gjort att gärningsmannen endast blivit fälld för enstaka misshandelstillfällen.

Om jag förstår rätt har det även visat sig att den förlängda preskriptionstid som följer med Grov Kvinnofridskränkning faller, om den rubriceringen faller och det kan visa sig att de ingående beståndsdelarna, då bestående av enskilda misshandelstillfällen varit preskiberade och gärningsmannen därmed gått fri. Den förhållandevis sett nya lagen om grov kvinnofridskränkning har därmed inte förmått att fylla den funktion som den var tänkt.

Naturligtvis bör som jag sa i en tidigare kommentar strafflängd skärpas, samt lagen om grov kvinnofridskränkning ses över.

Tycker du att de skadestånd, som idag döms ut till kvinnor som misshandlats av de män de levt med, är tillräckligt höga för att kompensera de ofta långtgående skadeverkningar, inkomstbortfall och bristande kvalitativt liv kvinnan tvingas leva med efter att hon befriat sig från den dömde gärningsmannen?

För det första är det sannolikt ytterst få som är helt befriade från gärningsmannen, utan många får leva resten av sitt liv med en viss oro eller skräck.

Det har väl aldrig någonsin dömts ut något skadestånd, som ens varit i närheten av att kompensera ett förstört liv. Det stora problemet är att drabbade kvinnor får leva under skyddad identitet i någon avkrok långt från sitt tidigare liv, och sin vänkrets, familj, arbete (där det har funnits) Här har då saknats möjlighet till arbete, och de har i bästa fall fått en lägenhet, och betald hyra för ett litet kyffe, och därtill en begränsad summa från socialen att leva av. Därtill har krav ställts på att jobb måste sökas, bil får ej innehas. Hur ska man kunna söka jobb utan bil om den kontanta ersättningen ofta inte ens räcker till att inneha mobiltelefon, eller att köpa bussbiljetter, om det överhuvudtaget finns någon bussförbindelse. Många hamnar således i ett rent moment 22, utan någon som helst möjlighet att förbättra sin situation.

Det stora problemet är att kvinnan skall behöva hålla sig gömd, medan mannen fortsätter sitt liv som tidigare i, som oftast, orubbat bo. Medan kvinnan har ställts på bar backe.

Ser du det som rimligt att kvinnomisshandlare och stalkers får genomgå en utredning för att etablera om de har en psykisk störning, för att på det sättet kunna arbeta för att stävja upprepning?

De program som används i Sverige idag har inte kunnat uppvisa någon positiv förändring. Programmen måste ses över och skärpas kraftigt. Därutöver är jag rädd att vi här i Sverige har en alldeles otrolig förmåga att tillsätta fel personer för utföra arbetet med sådana här program.

Jag har själv blivit tillfrågad om jag ville delta i ett IDAP-program riktat till den man som misshandlat mig. Döm om min förvåning när det stod klart att det skulle handledas av en ung flicka på drygt 25 år. Då insåg jag att det inte var något att spilla min tid på.

När anser du att en utsatt kvinna har rätt till överfallslarm, respektive beviljat kontaktförbud? Och hur länge skall hon få möjlighet att ha dessa skyddsåtgärder?

Så länge som hon upplever att något hot föreligger. Ingen av dessa åtgärder kan väl vara förenad med någon större kostnad. Jag har dock ofta frågat mig vilken nytta ett kontaktförbud gör. En man som avser att åka iväg och förgripa sig på en kvinna planerar ju redan för ett grovt brott och bryr sig väl sannolikt inte om ifall han på samma gång råkar överträda kontaktförbud. Om för övrigt någon råkar bryta mot kontaktförbudet utan att begå någon ytterligare handling, är så vitt vi förstår ingenting som ens lönar sig för kvinnan att polisanmäla, ingen polis i detta land orkar bry sig.

Rekordet jag hört talas om är 86 överträdelser utan någon egentlig reaktion från polisen.

Har du något förslag till hur vi från samhällets sida skulle kunna förstärka misshandlade kvinnors rättsskydd?

Först och främst ser jag det som en stor brist att det alltid är kvinnan som skall tvingas fly hemmet som hon går och står. Medan mannen sitter i orubbat bo. Om det är mannen som är problemet så är det väl han som borde lyftas undan.

Som framgått av ovan sagda tycker jag inte att vår svenska rättsapparat klarar av att hantera den här typ av brott överhuvudtaget.

Polisens oförmåga att ta sig an problemet gör nog att man borde grunda en ny myndighet som kvinnor fick vända sig till, som enbart hade till uppgift att hantera den här typen av problem. Därutöver borde det finnas en specialdomstol som också bara hanterade relationsproblem och inget annat. Specialdomstolar finns ju redan för ett antal andra områden i samhället.

Om du hade en väninna, eller en syster som drabbades av en misshandlande partner – hur skulle du vilja agera då?

Som det ser ut idag skulle jag endast rekommendera henne att lämna hemmet och komma därifrån. Jag skulle avråda henne att polisanmäla och hamna i en domstol eftersom jag vet hur illa det fungerar och vilka följder det kan få. Jag skulle givetvis göra vad jag kunde för att samla ihop folk och hjälpa till att få loss hennes tillhörigheter så långt det nu går.

Har du själv någon gång blivit hotad eller slagen av någon man, närstående, bekant eller främmande?

Jag har en tung erfarenhet av den här typen av våld och problem. Jag vet också hur det fungerar om man försöker polisanmäla. , samt hur det känns att hamna i en rättegång med förövaren framför sig, och en spydig advokat vid hans sida. Inget av detta är något jag skulle önska min värsta ovän, och inget av detta är någonting som någon som inte själv varit drabbad kan sätta sig in i.

Anser du att vi genom vårt gemensamma rättssamhälle gör tillräckligt och satsar tillräckliga resurser för att genomdriva nollacceptans för att få slut på kvinnomisshandel?

Det framgår av ovan sagda att så inte är fallet.

Nollacceptans är en fin floskel som saknar innebörd, så länge man inte på något vis vill stå upp och försvara den.

Sverige anses som något av ett föregångsland för kvinnlig frigörelse och jämlikhet mellan könen. Men om vi ser till att 300.000 kvinnor hotas, stalkas och misshandlas varje år – är detta en rättvisande bild av verkligheten? Och vad beror, det pågående föraktet för kvinnors rätt och rättssäkerhet, och förtrycket av kvinnor på, i ett djupare samhällsfilosofiskt, historiskt och framtidsperspektiv?

Den kvinnliga frigörelsen som Sverige anses vara känd för torde väl sannolikt vara en samhällsutveckling som tydligen inte riktigt hela befolkningen ställt upp på.

Uppenbarligen finns det män i landet som från sin uppväxt, en uppfostran, eller av någon sorts gammal tradition och värderingar egentligen vill ha det på ett annat sätt. Om vi gemensamt skulle träffas och rannsaka de män som vi haft bekymmer med, så är jag säker på att vi skulle hitta liknande drag hos de allra flesta av dem.

Det är en sak att driva en samhällsutveckling åt ett håll, men det betyder inte att 100 procent av befolkningen ställer upp på densamma.

Vad sen gäller kvinnors rättsäkerhet så finns det mycket övrigt att önska. Det är en sak att driva fram ädla värderingar, men sen gäller det även att konkret försvara dessa, och det är väl tyvärr där det brister en hel del, beträffande vår jämlika bild av oss själva.

Troligtvis är det inte i själva lagarna det största problemet ligger, utan hos de personer som är satta att utöva dem. När en misshandlad kvinna kommer till polisen gäller det ju faktiskt att hon blir bemött på ett sådant sätt att hon får förtroende för rättsapparaten.

Både av egen erfarenhet och tillsammans med de ökade insikter jag fått genom att medverka i olika kvinnoforum tycker jag verkligen att rättsapparaten har mycket i övrigt att önska. Gemene man tror ju faktiskt att om man blir utsatt för brott så kan man vända sig till myndigheterna och få hjälp. Folk har även en stark övertro på vad kvinnojourer i själva verket kan hjälpa till med. Det är mycket svårt att få folk, som aldrig själva varit utsatta, att förstå hur lite hjälp samhället i själva verket har att erbjuda.

Huvudproblemet som alltid drabbar en utsatt kvinna är att det är alltid är hon som måste fly undan och gömma sig, lämna arbete, vänner och släkt. Medan mannen sitter kvar i orubbat bo, med full kontroll, både över sina egna, gemensamma och även kvinnans tillhörigheter. Här finns det ingen hjälp att få. Gemene man inbillar sig ofta att det bara är att vända sig till ordningsmakten och få hjälp med att få med sig sina privata tillhörigheter. Glöm detta, någon sådan hjälp existerar inte. Om mannen hävdar att så trosor som strumpbyxor tillhör honom krävs det att kvinnan skall bevisa att så inte är fallet. Så långt gången är vår fantastiska jämlikhet, när den sätts på prov.