Foto: flickr/Marko M. Marila (BY CC 2.0) 

I en gångtunnel i Odensala

Jag skyndade mig mot kylan. Höll hårt i axelväskan. Tunneln såg så liten ut. Betongen kröp närmare när jag böjde på nacken, helt i onödan, och gick in. En kort tunnel, och upplyst, men ändå.. 

I andra änden är det mörkt men jag kan höra  trafiken och människor som ropar till varandra. Två stora, mörka skuggor lösgör sig plötsligt från var sin sida av den väntande öppningen ut i det fria.

Jag stannar och försöker se, men allt blir till stjärnor i en explosion av smärta när jag får ett slag i magen och viker mig dubbel.
Någon rycker i väskan. Min arm följer med. En knuff i bröstet. Jag famlar handlöst i luften när jag faller bakåt. Ena handleden bryts, jag hör och känner hur benen knäcks. Så förvånande lätt.

Svanskotan trycks uppåt och inåt när jag tungt slår ner i marken och jag känner hur den andra handleden ger vika. När bakhuvudet slår i betongen med ett obehagligt smaskande är det nästan skönt.

Innanför mina slutna ögonlock  utspelar sig hela fallet i slowmotion. Mitt hår som flämtar runt mitt huvud och halsduken som lägger sig över mitt ansikte. Ena benet böjt och det andra uppåt. I den här versionen landar jag i bomull. Så tyst.

Innan hjärtat gör ett sista förtvivlat försök att pumpa liv i min kropp är skuggorna upplösta i det djupnande mörkret. Väskan är borta. Där dog jag, i en pöl av blod och grus. I bröstfickan ringer telefonen oroligt. Gång på gång.

Av Iréne Schmocker 25 sep 2013 11:11