Funktionshindrade vill väl också knulla?

Det ligger i vår natur att ha en benägenhet för att sträva efter sexuell stimulans, oberoende av kultur, ålder, sexuell läggning och hudfärg. Det är en kroppslig funktion som alla människor kan relatera till på ett eller annat plan. Trots detta så tvingas många leva i ofrivillig avhållsamhet på grund av funktionshinder.

När jag talade med en nära vän så blev tanken rätt påtaglig; funktionshindrade vill väl också knulla?

De normalfungerande är inte alltid medvetna om det.

"De har ingen aning om att funktionshindrade människor kan ha sex. Det är antagligen för att de är helt omedvetna om att någon som jag kan lägga sig ned och sära på benen. De har en bild av funktionshindrade som invalider. Människor utan att förmåga att tänka, handla, ha förhållanden eller sex."

Ifall man är medveten om sex och kan tänka kring konsekvenserna av sex så är det inte fel att hävda att det är en mänsklig rättighet att inte hindras från att ha det. Ändå får sällan funktionshindrade sexualundervisning som är anpassade efter dem.

"Jag har aldrig haft sexualundervisning som tar upp saker från mitt perspektiv. Jag gick in helt blind i det. Jag visste vad sex var och vilka potentiella faror som finns. Men när det kommer till funktionshinder och sex hade jag ingen aning om hur det skulle gå till.

Faktum är att jag upplever att de flesta funktionshindrade rekommenderas av sin omgivning att inte ha sex alls."

Att det finns ett glapp mellan normalfungerande och funktionshindrade är inte direkt okänt, men vi glömmer bekvämt bort det. Det är som att vi kollektivt bestämt oss att när de sociala skyddsnäten finns där så är alla problem lösta. Vi allokerar pengar för att finansiera boenden, försäkringar och hjälpmedel. Det borde väl räcka?

Det är desto svårare att betala av folk för att vissa tabun ska släppa så att normerna blir mer inkluderande. Det är på tiden att vuxna människor börjar se funktionshindrade personer som gelikar med liknande behov; inte som barn.

Vad gör en människa som är medveten om sina förhinder men även om sina behov? Är det då helt fel att fundera över om assistens bör sträcka sig i längre i vissa fall?

Sexmedhjälpare (1,2,3) är inte ett fenomen som är helt ovanligt globalt sett. Det kan handla om mer psykologiska tillstånd som ångestbesvär och problem med social interaktion än om fysiska funktionshinder (4). Jag frågade min vän vad hen tyckte om det sexmedhjälpare.

"Först tyckte jag att tanken på det hela bara verkade bisarr. Men då jag kom över den första reaktionen insåg jag att funktionshindrade inte upplevs som sexuella varelser värda sexuella förhållanden. Personer som hjälper en med det sexuella har sin plats i världen om vissa personer behöver den hjälpen."

Det är fullt möjligt att vissa människor behöver hjälp även fysiskt. Att människor har förutfattade meningar om vad en sexarbetare är och inte tror jag inte att man behöver nämna; men det är skillnad på folk som blir utnyttjade genom trafficking och någon som är utbildad för ändamålet.

Det hela bör ju grunda sig på frivillighet ifrån alla parter; både brukaren och assistenten. Framförallt så skulle vi behöva en lagstiftning som såg till att allt skulle kunna utföras på ett säkert sätt. Ett regelverk som ser till att frivilligheten faktiskt upprätthålls, att alla involverade individers integritet tas på allvar och utnyttjanden inte kan ske.

Vi gled in på ämnet om vilken hjälp par och individer med svårare fysiska funktionshinder skulle behöva.

"Jag har hört talas om folk som faktiskt agerar hjälpredor åt par som är helt förlamade. Det är lite udda, men alla oavsett funktion har rätt att ha sex."

Som de säger: Om det finns en vilja för det så finns det ett sätt." 

Av Johan T-Katiska 25 sep 2013 11:33